I drömmen då jag lever

Denna berättelse är baserad på en dröm jag hade så den kan vara lite underligt skriven.

Jag står i snön medans jag betraktar människorna som går. Står och väntar på något men jag kommer inte ihåg vad.

Jag får syn på en pojke. Han med de bruna ögonen. Han ser på mig och ler. Jag måste dit. Det är mitt mål.

Jag hasar ner för slänten för att nå fram till den.

Hornen kröker sig majestätiskt och den bruna pälsen glänser i vintersolen. Han står där i skogsbrynet och de bruna ögonen som ser milt på mig. Jag sträcker ut min hand mot hans nos.

Hjorten vänder sig om och går in i skogen. Jag går efter.

Vi flyger fram över snön. Jag följer hans minsta rörelse. Susar fram genom skogen. Ibland stannar han för att vänta på mig, men jag kommer aldrig så nära att jag kan röra vid hans sammetsmjuka päls eller stryka hans manke med min frusna hand.

Vi springer in i byn. Mina ben rör sig som trumvirvlar och han sicksackar skickligt mellan stånden med kläder och smycken.

En gång tappar jag bort honom. Pojken med de bruna ögonen är borta. Förtvivlat ser jag mig omkring och försöker få syn på honom. Ett ljus tänds över ett tak. Mitt i strålen sitter han och väntar på mig. Lyktan i hans hand målar mönster på den snötäckta marken innan han hoppar ner på den andra sidan.

Jag springer runt. Hjorten skuttar ner för drivorna och han ser ut att dansa. Jag hasar ner för slänten och han tar ett språng över den kalla bäcken och in på hjärskåden. Jag skuttar från sten till sten i bäcken och flyger över staketet och vidare in i skogen.

Vi springer i en cirkel snart jagar vi upp i byn igen. Han tar trappan till ett av husen i två steg och försvinner in genom den grova dörren. Jag följer efter och krockar nästan med en man i dörröppningen. Han skriker något åt mig men jag hinner inte lyssna.

Pojken vräker sig genom huset och en flicka drar snabbt åt sig kjolen innan han trampar på den. Vi flyger ut genom köksdörren och ut på gården. Vidare ut på gatan. Människorna ler och ställer sig vid kanten för att titta på.

Pojken vänder sig om och ler skrattande mot mig. Hans bruna ögon gnistrar och jag ler mot honom. Han vänder sig om igen och springer snabbare. Jag ökar tempot med honom.

Vi springer ner för samma slänt och över samma bäck. Han kröker majestätiskt på nacken och även om jag inte kan se hans ansikte vet jag att han ler.

Vi springer åt ett annat håll nu. Han försvinner bakom en kulle och det sista jag ser är de krökta hornen som hastigt försvinner. Mödosamt klättrar jag upp på kullen och kikar över kanten. Jag ser honom inte så jag lutar mig längre ut. Snön under mig ger vika och jag faller ner för branten. Tumlar runt i snön, oförmögen att stoppa mig själv.

Från ingenstans sträcks plötsligt en hand ut och fångar mig. Ett ryck i halslinningen och värden stannar.

Dimman svävar över avgrunden där jag dinglar från hans hand. Han ler mot mig.

Björken han håller i sviktar lite när han tar ett stadigare tag om min hand och drar upp mig.

Jag blundar och lutar mig mot trädet. Pojken drar lite i min hand och jag snubblar till. Jag vinglar på kanten och han grabbar tag i mig igen. Han ler mot mig igen.

Sedan springer han igen. Jag följer skrattande efter.

Marken gnistrar kallt under mig och frosten nyper mina bara kinder. Vi springer på prärien och i horisonten ser jag ljus. Våra skratt klingar i tystnaden och för första gången springer han bredvid mig och inte framför.

Jag följer ljuset med blicken. Det är ett klot av pulserande ljus. Men när jag vänder mig om igen är pojken borta.

Jag ser mig omkring och får syn på honom vid eken. Han sträcker på halsen och de majestätiska hornen glänser i ljuset. De nuddar nästan vid de lägsta grenarna. Försiktigt, ett steg i taget, går jag vördnadsfullt fram till honom. Han frustar till. Sedan förändras han och pojken med de bruna ögonen står framför mig igen.

Hans hand är utsträckt mot mig och leendet är milt. Jag tar hans hand och han drar mig försiktigt bakåt, mot den stora eken. Han drar mig bort genom lövverket. Han tar ett stadigare tag om min frusna hand och drar mig mot värmen.

Jag låter honom ta mig vidare. De bruna ögonen gnistrar som stjärnor när han drar mig närmare honom.

Han lutar sig fram och viskar någonting i mitt öra.

När han lutar sig tillbaka lyser ett leendet upp hela hans ansikte medans han sakta försvinner i vinden. Allt annat försvinner också i vinden och det sista jag ser är hans mjukt bruna bruna ögon som är fästa på mig. De gnistrar. Sedan är allt mörker. Hela mitt inre vill springa efter honom. Leta efter honom. Gråta efter honom. Men jag är fastfrusen vid marken. Oförmögen att röra mig.

Mörkret omger mina tankar. Sorgen värker i mitt bröst. Mitt hjärta gråter i tysthet efter pojken. Pojken som fick mig att le. Pojken som viskade ord i mitt öra. Ord underbarare än den vackraste musik.

Pojken vars leende gav mig hopp om framtiden. Men han är borta med vinden och jag kommer aldrig att komma tillbaka dit igen.

Det första jag lägger märke till när jag öppnar ögonen är tårar på mina kinder och känslan av något underbart jag knappt längre minns som försvinner bort med en osynlig vind.

Fastbränt på mina ögonlock är bilden av pojken med de bruna ögonen som lutar sig fram och viskar underbara ord i mitt öra.

Vad han sa är bortfört av vinden.

Omöjligt att ta tillbaka.