The city in the sky ( Staden i himlen)

𝟸 𝚔𝚛𝚊𝚏𝚜 𝚔𝚛𝚊𝚏𝚜

Svetten rinner ner för hennes panna, och hon vågar äntligen slå upp ögonen. Framför henne kan hon se den lösa blommiga tapeten och det mörkbruna hyllan med hennes favorit böcker i. Hon är tillbaka i hennes rum. Luften är unken och kvav. Alexandra går fram till fönstret för att öppna fönstret, den friska nattluften glider in. Rummet blir svalt, och hon kan äntligen slappna av. Alexandra sätter sig på fönsterbrädan och dinglar med benen ut genom fönstret. Hon lutar huvudet mot sidan och blundar. Låter all rädsla rinna ut ur henne, men nåt står fortfarande inte rätt till.
"Ska du inte få och lägga dig gumman? Klockan är mycket." Alexandra hoppar förskräckt till, hon trodde att alla andra sov vid det här laget.
"Får jag vara uppe lite till? Jag är faktiskt tretton." Säger hon utan att vända sig om.
"Vist, men om tjugo minuter vill jag se dig i sängen!" Mamma går iväg och Alexandra sitter kvar en stund.

Någon utanför skuttar fram i mörkret. Alexandra försöker se vem det är, men det är omöjligt, eftersom det är så mörkt. Hon hoppar ner på golvet igen och stänger fönstret. Trött byter hon om och går till badrummet för att borsta tänderna. Väggklockan visar tio minuter över ett, alltså ungefär en timme sedan de kom fram. Tyst går hon tillbaka till hennes rum. Det är så hon hör det. Ett krafsande ljud som kommer från ytterdörren. Alexandra stelnar till och vet inte vad hon ska göra.
"Tänk om det är ett vilt djur, eller en mördare!" Tänker och känner stressen i kroppen. "Borde jag väcka mamma och pappa?!" Krafsandet fortsätter, och Alexandra bestämmer sig för att öppna. Försiktigt trycker hon ner handtaget och drar dörren mot sig. Lampan i hallen är tänd, men hon kan fortfarande inte se vad det är. Då känner hon nånting som får henne att stelna av fasa. Någon eller något kommer in genom dörren och in i hallen. Hon kan känna kylan från den när den gå förbi henne.

Alexandra vaknar av att solen går upp. Hon drar täcket över huvudet och stönar. Hon glömde att dra för gardinerna.
"Hur mycket kan klockan vara?! Kan den vara typ sju?" Tänker hon och sätter sig upp i sängen. Hon går fram och tittar ut genom fönstret. Det är dimmigt ute, men solen bryter igenom den där den går upp. Alexandra tar fram mobilen och tar en foto, innan hon drar för gardinerna. Suckande går hon till sin säng igen. Ett pipande ljud kommer under från hennes säng, Alexandra böjer sig för att titta vad det är. Något lysande kröp fram till mig, och nåt fjäderklätt kryper upp i min hand. Jag kollar i min hand och en liten blå-lysande fågel med fjädrar som ser ut som himmelen.