Those three little words - f.s

Del 1

"Amanda, jag fattar inte?" nästan viskade jag fram samtidig som tårarna rann ostoppbart nerför mina kinder. Amanda, som var min flickvän (notera att hon var min flickvän, inte är) satt bara där bredvid och tittade på mig som om jag var en idiot. Hon förstod inte varför jag grät och för att vara ärlig så förstod jag knappt själv varför jag grät framför henne. Det var inte direkt så att hon var värd mina tårar som sakta men säkert föll ner från min tårkanal och vidare över kinden.

"Vad menar du med inte fattar?" frågade hon och ställde sig upp från soffan i henens vardagsrum där vi båda satt. Det var egentligen meningen att den här kvällen skulle vara en sådan där myskväll som vi brukade försöka ha minst två gånger i månaden. Vi tog hand om varandra, åt god mat och bara spenderade tid tillsammans - hon och jag. Precis så kunde man säga att vår kväll hade börjat, hon hade bjudit mig på fläskfilé inbakat i smördeg och potatisgratäng till det. Kvällen hade flutit på bra till en början men slutat i kaos.

"Jag fattar inte vad du menar att du inte känner samma sak längre? Vad har jag gjort?" undrade jag samtidigt som jag stängde igen mina ögon som sved av alla tårar jag hade spillt för henne de senaste tjugominuterna.

"Felix, jag gillar någon annan." Orden hon sa kom ur henne på ett ärligt vis men de krossade bara mitt hjärta ännu mer. Jag hade på riktigt faktiskt trott att när vi hade sagt "för evigt" så skulle det hålla så pass länge också. Jag trodde att jag skulle få ha henne i mitt liv i all framtid men ack så fel jag hade. För senast igår så kändes allt som så, som att vi i all framid skulle hålla fast vid varandra.

"M-men, men, men." Jag fick inte fram mer än så. Hon tittade på mig helt oberörd precis som att det här inte spelade henne någon större roll - som att hon inte kände att det här inte ens gjorde ont för henne. Det kändes som att hon aldrig hade älskat mig utan bara låtsats att hon gjort det under de senaste två åren vi hade spenderat ihop.

"Du måste förstå att jag måste följa mitt hjärta, jag måste göra det som känns bäst för mig och nu är det såhär det är", sa hon alldeles känslokallt.

"Jag gillar Franz och så är det bara." Fortfarande hade hon den där känslokalla rösten och tittade på mig med ögon som var alldeles oförstående - som att hon inte förstod den smärtan som fanns inom mig. Folk brukar alltid säga att det är killen i förhållandet som knappt brukar bry sig men nu har vi ett levande bevis på att det inte alltid är så.

"Stick då med din jävla Franz eller vad han nu heter, jag bryr mig inte mer." Snabbt reste jag mig ur den gråa soffan och gick mot hallen där jag nästan slet på mig mina ytterkläder. Skorna orkade jag inte knyta och dragkedjan på jackan drog jag inte ens upp. När jag öppnade dörren så slog kylan mot mig och jag stoppade genast ner händerna i mina fickor för att inte förfrysa händerna i vinterluften utanför.

Tårarna rann samtidigt som jag styrde mina steg mot busshållplatsen där bussarna som gick till Gullmarsplan passerade. Där skulle jag byta från buss till tunnelbana och bara åka någon hållplats för att sedan ännu en gång byta buss. När jag kom fram till hållplatsen som inte låg inom Amandas hus synhåll så slog jag mig ner på den hårda, alldeles isiga bänken. Min blick vändes upp mot den digitala tidtabellen som hängde ovanför den ena glasväggen. Den första bussen skulle komma om tio minuter, alltså var jag tvungen att sitta här i kylan alldeles ensam med mina tårar i tio minuter.

Varje gång jag tänkte på Amanda så tårades ögonen och det kändes som att något brast där inom mig. Som att något gick sönder och förstörde mig. Det var som att hela min kropp föll ihop, som att mitt hjärta gick i ännu fler bitar och bara förstörde mig.

"Hur är det?" Jag tittade upp med mina tårfyllda ögon och såg suddigt en tjej som såg ut att vara i min ålder. Av vad jag kunde tyda så hade hon blont hår till axlarna och var klädd i en klänning, en skinnjacka och strupbyxor. Till det så hade hon ett par höga stövlar och en handväska i hängande över ena axeln. Jag förstod ganska direkt att hon - som många andra var på väg på någon fest här i närheten. Själv hade jag inte varit på någon fest på evigheter, jag hade inte behövt det eftersom jag hellre spenderade tid tillsammans med Amanda och hennes vänner. Hon hade inte varit en sådan som föredrog att gå ut på fester så därför hände det oftast att vi hamnade i soffan på en fredag istället.

"D-d-det ä-är b-bra. Jag m-mår b-bra", snyftade jag fram och torkade tårarna på jackans ärm. Jag kände att hon slog sig ner bredvid mig på den iskalla bänken och kände sedan hur hennes blick låg vilad på mig.

"Det verkar inte som så." Hennes röst lät lite osäker och jag gjorde verkligen allt för att hålla mina tårar inne för att övertyga den här personen att jag mådde bra.

"Men det är lugnt, jag mår bra", sa jag och snyftade till samtidigt som jag ännu en gång drog ärmen över mitt kalla ansikte för att torka bort tårarna.

"Du, jag vet att vi inte känner varandra eller så men om du vill kan du gråta ut för mig. Det är inte direkt så att vi kommer ses sen igen", försökte tjejen. Jag suckade tyst och försökte få stopp på tårarna som ännu inte hade slutat rinna hur mycket jag än försökte.

"A-amanda!" Jag behövde bara nämna hennes namn innan jag bröt ihop ännu en gång. Shit, den här personen trodde säkert nu att jag var ett psykfall eller världens tönt som satt här och grät en fredagskväll klockan halv elva. Men det var såhär det blev när man fick sitt hjärta krossat i ett oändligt antal småbitar. Jag hade aldrig trott att det skulle göra såhär ont någonsin.

"Shhhh, ta det lugnt", viskade hon och slog armarna om mig. Hon lugnade ner mitt sammanbrott en del men inte helt. Jag behövde bara reflektera över något litet jag hade gjort den senaste tiden så bröt jag ihop. Allt påminde mig om henne. Allt.

"Här ta den här och torka tårarna med", sa den trevliga tjejen och sträckte över en näsduk som jag tackade så vänligt för innan jag torkade mig under ögonen - även fast det var helt förgäves.

"T-tack men jag måste gå nu, min buss kommer där borta", viskade jag tyst och ställde mig upp. Näsduken kramade jag ihop med min ena hand samtidigt som jag med den andra började söka runt efter mitt busskort. När bussen kom klev jag på och åkte iväg från det här stället jag aldrig hoppades på att behöva besöka igen.