Those three little words - f.s

Del 2

Majas Perspektiv

Jag styrde snabbt mina steg igenom den nästan tomma korridoren. Korridoren som alltid brukade vara fullproppad av människor var nu tom, på grund av att klockan nyss hade slagit halv elva. Vilket betydde att de flesta elverna befann sig på sina lektioner eller stod på baksidan och rökte. När jag kom fram till skåpet tryckte jag frustrerat in nyckeln och vred om, det första jag fick syn på var spegelbilden av mig själv. En vanlig tjej på 15 bast, med kort blont hår som det just nu befann sig hur mycket snö som helst i, ljusgröna ögon, röda läppar och rosa röda kinder - antagligen på grund av hur kallt det var ute. Jag slet snabbt av mig jackan, drog ut svenska böckerna ur väskan och tryckte in både väskan och jackan i skåpet samtidigt som jag försökte ta bort snön ifrån håret. Klumpig som jag var så ramlade svenska böckerna ur mina händer och ner på mina fötter, jag pep till och bet mig frustrerat i läppen för att inte skrika högt. Foten bultade när jag halv sprang upp för de 3 trapporna för att komma till lektionen som hade börjat för 20 minuter sedan. När jag nådde dörren slet jag fort upp den och möte mina klasskamraters stirrande ögon.

"Maja Olsson, du är sen! Om du inte redan visste det så har du missat två och en halv lektion!" utbrast min lärare Camilla när hon antagligen såg att det var jag som stod andfådd i dörröppningen.

"Förlåt, jag försov mig", började jag men blev avbruten.

"Jag vill inte höra några ursäkter, jag skickar ett mail hem till din pappa i eftermiddag, se så sätt dig nu, vi pratade nyss om boken ni läst!" avbröt hon mig med och gjorde någon rörelse med handen, samtidigt som hon ändrade bild på power pointen som visades på tavlan. Jag suckade tyst och stängde dörren efter mig. Jag började min vandring till min bänk näst längst bak i klassrummet. Jag möte mina vänners blickar och båda två satt och flinade stort mot mig, jag lipade snabbt tillbaka innan jag slog mig ner på stolen och la böckerna på bänken. Personen bakom mig petade på min axel och lutade sig fram.

"Knullade du någon kille igår kväll eller?" viskade min bästa vän Pontus i mitt öra och jag hörde på hans röst att han hade ett retsamt flin på läpparna. Han var alltid sådan som skulle retas med mig och speciellt när det gällde någon fest jag hade varit på under helgen.

"Pontus!" utbrast jag halv högt och snurrade runt och möte hans blåa ögon.

"Maja, vill du att jag ska maila till din pappa om att du inte klarar av att hålla tyst också? Räcker det inte med att du kom försent?" röt Camilla åter igen, jag kände på mig att hon nu stod där framme vid tavlan med ihop rynkad panna samtidigt som hon kollade på mig men som tur var så hade jag vänd mig om. Att se Camilla arg var väl inte direkt det roligaste man kunde tänka sig.

"Precis!" svarade Pontus retsamt, fortfarande med flinet på läpparna.

"Det gäller dig också herr Karlsson!" snäste Camilla tillbaka åt Pontus. Hans flin försvann direkt och han spärrade upp ögonen. Jag gav ifrån mig ett skratt samtidigt som jag vände mig om i stolen med ett stort leende på läpparna.

När den alldeles urtrista lektionen var slut så gick Liv snabbt fram till mig med ett brett flin på läpparna, inte för att jag visste varfrör. Det kunde gälla om det där med att jag var ganska så försenad eftersom hon visste att det var en sak hon lätt kunde reta mig för. Det var nämligen så att jag för det mesta var sen. Jag höll i princip aldrig några tider och kanske en av fem dagar i veckan så kom jag i tid, om ens det. Ibland kunde det gå en hel månad utan att jag hade kommit i tid.

"Såg du hur jäkla ägd Pontus blev?" utbrast hon och började skratta samtidigt som hon hade sin arm om mina axlar. Att vara 156 centimeter lång var inget som jag riktigt uppskattade. Det var alldeles för kort.