Live Love Laugh - Foscar

Kapitel 6

Oscar's perspektiv

När vi kommer hem till mig går vi direkt upp på övervåningen. Jag öppnar dörren till mitt rum och möts av kaos. Madrasserna ligger fortfarande kvar på golvet och alla täcken och kuddar ligger i en stor hög på golvet. Jag ger ifrån mig en hög suck och sedan tittar jag på Omar, han ser lika taggad ut som jag - alltså inte alls och jag förstår att han inte kommer vara till så mycket hjälp.

Jag plockar bort alla sängkläderna från madrassen Ogge sov på och Felix sängkläder som ligger på soffan och på golvet i mitt rum. Jag lägger allt i en hög på golvet för att sedan ta dom till tvätten. Madrassen som Ogge sov på tvingar jag Omar att ta ned i källaren medan jag röjer upp det sista och bäddar sängen lite slarvigt.

När Omar kommer tillbaka från källaren har jag redan hunnit vara ned med allt till tvättstugan och hämtat det sista godiset från igår. Han sätter sig bredvid mig på sängen men innan han sätter sig ned tar han några godisar från skålen som står på skrivbordet. Han kollar med menande blick på mig och jag tittar chockat tillbaks på honom. Vad hans blick ska betyda fattar jag inte och därför måste jag se ut som ett levande frågetecken för han skrattar bara och frågar sedan.

"Hur mår du Oscar, du har varit helt borta hela veckan och vi börjar bli oroliga för dig! Vad är det som är fel?" Frågar Omar och lägger en hand på min axel. Det känns på något sätt skönt att ha den ligga där - veta att någon bryr sig.

Jag funderar på hans fråga. Jag vet att jag har varit ganska frånvarande hela veckan och att jag kanske inte vart lika sprallig som innan. Det var när jag insåg att jag gillade Felix på en högre nivå än vänskap som det började. Jag försökte vara som jag brukar men det var svårt att bara titta på honom. Det räckte med att han var i rummet så blev jag helt knäpp och ville helst bara gå och lägga mig i sängen för att aldrig vakna upp igen. I början försökte jag förtränga mina känslor och få bort mina känslor eftersom jag aldrig trodde att jag skulle bli kär i min bästa kompis. Veckorna gick och tillslut kunde jag inte blunda för det längre, det var bara att acceptera att jag faktiskt var kär i min kompis. Det kändes så annorlunda när jag kom till studion i Måndags, jag orkade ingenting lägre. Jag orkade inte prata med någon och jag orkade inte ens anstränga mig för att försöka vara glad som jag hade låstas vara tidigare veckor.

Nu när någon faktiskt frågor hur jag egentligen mår så känns det som att hela jag bryts i flera tusen bitar. Jag har byggt upp en mur och stängt ute hela världen för att slippa alla frågor och för att slippa berätta för alla om mina känslor.

Omar's perspektiv

Jag tittar på Oscar, han sitter helt stilla och stirrar på den vita väggen framför sig. Ska jag vara ärlig ser han ut om ett vrak. Det finns ingen livslust kvar i hans ögon och hela hans kropp ser död ut. Det är något som är fel och det ser man på hela han kroppsspråk - meningen Hjälp Mig står skrivet i pannan på honom och hela hans kropp skriker efter någon som kan hjälpa honom att ta sig ur det som bekymrar honom. Att ingen har sätt detta tidigare gör mig orolig, det är så tydligt att Oscar inte mår bra och jag hoppas att hans vänner och familj bryr sig.

När Oscar har suttit och stirrat på väggen i fem minuter så ser jag hur det bildas en glansig yta på hans ögon och snart ser jag hur det rinner över och tårarna börjar sakta rinna ned för hans kinder. Att se honom så här sårbar tar kol på mig, jag kramar försiktigt om honom och snart ligger Oscar i min famn och gråter hysteriskt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till så jag fiskar snabbt upp telefonen och går in på den första personen som kommer upp i min kontaktlista - Felix. Jag skickar snabbt iväg ett sms till honom och sedan återgår jag till att trösta Oscar som inte har lugnat ned sig något.