Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel sexton

Johanna

Korridoren utanför var tyst och jag stod inne på toaletten, jag behövde inte alls använda den men jag var tvungen att ta en paus. Vi satt och skrev debattartiklar på svenskalektionen och jag blir inte nöjd med min, den blir dålig och överdriven. Jag suckade och såg på mig själv i spegeln, aldrig i hela mitt liv att jag ska arbeta med att skriva, jag ska bli civilinjengör eller läkare. Svenska är inte min grej.

Jag hörde smällar utifrån, någon som slog på sitt skåp. Jag gissade på att det var någon i samhällsklasserna eftersom deras skåp är precis utanför och därav valde jag att inte gå ut. Jag hade redan varit här i nästan fem minuter och läraren skulle bli arg om jag inte kom tillbaka snart, men aldrig i livet att jag går ut när någon är arg och slår i skåpen. Jag granskade mig själv i spegeln i väntan på att smällarna skulle avta och snart hade det gått ytterligare fem minuter. Jag suckade, jag kommer behöva gå ut ändå. Så länge jag inte ville ha frånvaro det vill säga.

Jag öppnade tyst dörren och försökte smyga ut och visst var det en i samhällsklasserna. Tim.

"Tim?" frågar jag och ångrar mig direkt. Helvete, jag skulle bara ha smugit därifrån. Jag kanske dör nu. Han tittar på mig med förtvivlan i blicken, precis som om jag var ytterligare ett problem som dök upp. (Vilket jag förmodligen är). Jag vill springa därifrån men vågar inte, han har inte varit elak mot mig. Då borde jag inte anta att han ska vara elak mot mig nu heller.

"Vad gör du?" frågar jag och tittar på honom. Han sänker huvudet och hans ansikte döljs av kepsen.

"Hanterar ilska" säger han sammanbitet och spänner nävarna igen. Han höjer handen och innan jag hunnit hejda honom har den träffat skåpet med en hög smäll.

"Hallå, sluta! Varför är du arg för?" frågar jag och ser på honom. Han lär troligen bli argare nu. Döden här kommer jag! Han suckar och ser ut att vela, han öppnar munnen och tittar på mig men det kommer inte ut några ord. Han blundar hårt och stänger munnen.

"Du kan berätta, jag berättade en personlig sak för dig ju. Och du kunde lösa den" säger jag och börjar undra om jag har en seriös dödslängtan. Jag vet inte vart modet kommer ifrån, eller varför mina ben fortfarande inte lyssnar på kommandot 'spring'.

Han går fram till mig och tar tag i min handled. Han leder mig bort en bit i korridoren innan han vänder mot utgången och går ut. Det är iskallt och snön på marken gör det aningen halt - speciellt när man halvt släpas efter någon. Jag kommer dö, jag känner det på mig. Varför är jag så efterbliven och trodde att Tim Karlsson skulle kunna prata med mig om känslor. Hoppas han dödar mig fort, eller plågar mig genom ord och inte smällar. Jag hatar fysisk smärta.

Han stannar först när vi kommit runt skolan och står mot en vägg. Vi står mot den vägg där alla brukar sparka boll mot under de varma månaderna, alltså är det ingen här.

Han kommer nära mig, han motar in mig mot tegelväggen och om jag ska erkänna ser han ganska hotfull ut. Jag tiger, säger inte ett knyst och vågar knappt andas. Han säger inte heller något, hans högra hand är placerad på väggen bredvid mig och han lutar sig mot mig.

"Du" säger han och spänner ögonen i mig. Jag vågar varken svara, blinka eller andas. Jag kanske svimmar av syrebrist när som helst. "Du är anledningen till att jag är så jävla arg" fortsätter han och tittar på mig. Jag kommer dö.

'Johanna hittad död efter att ha provocerat skolkamrat' är titeln som kommer stå i tidningen imorgon.

"Du kommer in i mitt liv och förstör allt! Du kommer och får mig att känna saker, du får mig att bry mig om saker jag inte vill bry mig om" viskar han hotfullt. Jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte ens vad han menar men jag kommer absolut inte ifrågasätta hans ord.