L E Y L A

101 5 0
                                    


Okej. Jag vet. Jag vet att det här är barnsligt men jag kommer ställa upp för Minna. Det kommer jag alltid göra. Om hon vill det här så måste jag hjälpa henne.

"Fucking h*runge! Kallar mig för psykopat och säger att jag är känslig när han har hållit på med tjejen bakom min rygg!" Hon trycker ned alla presenter från Dennis och tejpar sedan ihop lådan.

"Jag visste det?! Jag visste att det var något med henne men sen så vänder han det till att jag skapar problem?! Ugh!!! Jävla äckel asså"

"Det här halsbandet som han köpte är skitfult! Alla vet att jag hatar guldsmycken! Jag borde vetat redan då." Minna skakar på huvudet.

"Är du redo?" Frågar jag och ser på min vän. Jag vet hur sårad hon är. Vet att hon vill gråta. Vet att det är så hon hanterar det här och jag kommer finnas där för henne.

"Ja, jag ska slänga den här jävla lådan utanför hans dörr och banka så fucking hårt. Hoppas hans pappa eller någon öppnar" Minna drar ilsket en hand genom sitt hår och andas.

Hon är rasande och jag förstår. Ingen blir glad av att få reda på att ens pojkvän har varit otrogen.

Först hämnd och sedan får hon gråta tills tårarna tar slut.

"Du är ändå så mycket bättre än honom"

***

Dagarna går. Det är söndag och sedan måndag. Vi skriver fram och tillbaka.

Adam skriver mellan lektionerna och träningarna. Jag skriver när jag har lyckats smita ifrån Emres undrande ögon.

Men, det är inte samma sak. Att skriva är inte samma sak som att vara med honom. Varför var han tvungen att bo en timme ifrån mig? Kunde han inte bara vara grannen bredvid eller något?

Tänker han på mig såsom jag tänker på honom? Känner han sig rastlös? Blir han frustrerad över situationen?

Jag tänker på hans ögon. Det där flinet. Hans kramar. Hur hans läppar kändes mot mina..

Det är som att någonting skaver inom mig. Någonting som inte låter mig vara. När han håller om mig känns det som att det är han och jag mot världen..Det känns som att vi hör ihop.

Utan honom känner jag mig fel och inte hel. Det är liksom en känsla som jag inte blir av med. Jag låter verkligen patetisk.

"Leyla, har du räknat ut uppgift 53?" Frågar matte-läraren plötsligt och jag skakar på huvudet.

Ali och Filip skrattar.

Full fart och titta inte bak (+18)Место, где живут истории. Откройте их для себя