Live Love Laugh - Foscar

Kapitel 10 (Del 1)

Oscar's perspektiv

Jag går över skolgården och bort till porten. Det är ingen ute på skolgården och det beror nog på att det snöar så kraftigt som det gör. Jag drar luvan tightare om mitt huvud och skyndar över skolgården för att slippa bli het blöt av snön. Jag kommer fram till porten och öppnar den, en varm vind slår emot mig och jag tar genast av mig luvan. Jag går igenom huvud korridoren där alla ettors skåp är. När jag precis ska svänga höger och bort till tvåornas korridor ser jag något som får mig att stanna till. Längre fram i korridoren kommer Ogge, Felix och Omar gående. Dom har antagligen vart i cafeterian nu på morgonen och är nu på väg till sina lektioner. Det som först får mig att haja till är att Omar är med, han borde väl vara i Göteborg. När jag har återfått kontrollen över min kropp skyndar jag mig i i tvåornas korridor, jag skyndar bort till mitt skåp och sliter nästan med mig böckerna i farten. Det är ganska självklart att dom måste ha sätt mig och när jag vänder mig om är dom påväg mot mig och jag börjar genast jogga ifrån dom.

"För i helvete Oscar, stanna!" Skriker Ogge bakom mig och det gör att jag ökar mina steg ännu mer. Jag springer genom biblioteket och bort till den del av skolan som nästan inte används längre. De ända lektioner vi har där nu är kemi och teknik vilket gör att det nästan aldrig är några elever här om det inte är lektion. Jag springer igenom den tomma korridoren och hela tiden hörs killarnas fotsteg bakom mig. Jag ökar takten och väjer snabbt till vänster för att komma in i ännu en ekande tom korridor. Det ända som hörs är våra skor som slår mot golvet är vi springer. jag kommer snabbt fram till mitt mål som är de gamla toaletterna. Det är ingen som använder dom nu förtiden men jag inser snart att jag kommer va fast där. Det finns ingen återvändo nu eftersom korridoren tar slut där framme och det ända stället jag kan springa in på är toaletterna. Jag börjar springa ännu fortare men snart viker sig mina ben och jag faller hårt till marken, vad hade jag förväntat mig egentligen jag har inte ätit ordentligt på 7 dagar och sedan börjar jag springa som en galning fast jag inte har någon ork kvar i kroppen! Jag ligger helt stilla och väntar på att killarna ska komma fram till mig. Någon sätter sig på huk bredvid mig och lägger handen på mig rygg. Jag kurar ihop mig i fosterställning och låter tårarna rinna. Hela jag skakar av rädsla och jag väntar på att killarna ska börja skrika på mig. Jag är bara en töntig liten unge som ingen vill ha eller vill vara med. Jag väntar på alla dömande ord och menade blickar men dom kommer aldrig. Istället känner jag hur någon lyfter upp mig från det kalla golvet och håller mig i hans famn, jag vågar inte öppna ögonen men när personen sakta börjar stryka mig över ryggen med ena handen så öppnar jag försiktigt ögonen. Det är Ogge som håller mig i sin famn och jag tittar lite försiktigt på honom.

"Du Oscar vad är det som har hänt? Vi kommer inte göra dig illa" Säger han med lugn röst och fortsätter styrka mig över ryggen. Jag rycker bara på axlarna och sedan lutar jag huvudet mot hans axel och blundar. Jag känner hur vi börjar gå iväg och sedan sätter Ogge ned mig på en bänk. Vi är fortfarande i den gamla delen av skolan vilket är skönt då det inte är några andra här.

"Så Oscar berätta, hur mår du?" Säger Omar och tittar snällt på mig. Jag tittar på Ogge och sedan på Omar, jag antar att Felix stack när vi gick och satte oss här. "Felix ville prata med dig själv på lunchen sen!" Säger Ogge och jag förstår att han måste sätt min sökande blick.

"Okej, jag mår väl sådär! Jag blev väl lite sårad när Felix bara lämnade mig sådär!" Svarar jag ärligt och tittar ned på mina hopflätade händer som ligger i mitt knä. Det känns en aning pinsamt och sitta här och berätta hur jag mår men dom är som mina bröder och borde få veta.

Felix perspektiv

Vi springer efter Oscar genom den tomma korridoren. Det ekar i hela korridoren av våra skor som slår mot stengolvet. Helt plötsligt ser jag hur Oscar faller ned på golvet och sedan ligger han helt stilla där. Ogge springer fram till Oscar som ligger på golvet, direkt kryper han ihop till en liten boll och jag ser att det rinner tårar ned för hans kinder. Varför är han så rädd, vi skulle aldrig skada honom vi vill ju bara prata med honom och hjälpa honom. Dock tror jag att jag har lösningen på alla problem, jag måste bara hitta rätt tillfälle att säga det på för nu vet jag - jag är kär i Oscar!