"Från och med nu, är det gängkrig. Och vi ska vinna." Slag som svider, hot som skrämmer, ord som sviker, vapen som skadar. Hjärtan som krossas, läppar som blöder, ögon som svullnar, händer som darrar. Men i något så hemskt, fanns något så vackert. Två vilsna själar fann varandra. De fann det vackra i livet. Frågan är om det de hade var tillräckligt för att överleva en överbeskyddande storebror och en hämndgalen gängledare?

Jag visste redan innan att det jag skulle göra var helt fel. Jag visste att det skulle såra henne. Jag visste att ingenting skulle bli som vanligt efter mitt val. Jag visste att hon skulle tappa all respekt för mig. Jag visste att jag aldrig skulle bli förlåten. Jag visste att jag skulle förstöra allt. Men jag gjorde det ändå.

Du och jag var som den tindrande stjärnhimlen, som bedårande blomängar, som vackra melodier. Nu är vi som natthimlen utan stjärnor, som ängar utan blommor, som sånger utan melodier. Och en dag, en dag ska du lära dig att älska mig igen. En dag ska vi bli allt som vi var förut.

Två bästa tjejkompisar. En kille. Ja, ni kan ju bara tänka er detta triangeldrama. Hur ska detta sluta?

"Pappa, du har gjort mig lycklig. Du har älskat mig med hela ditt hjärta och du har fått mig att förstå att min mamma älskade mig med hela sitt hjärta. Du har uppfostrat mig till en lycklig tjej. Du har tagit med mig till hockeyhallen och lärt mig allt du kan. Du har gett mig mina tjugo bästa vänner. Du har gett mig den finaste relation jag kunnat önska mig med min mormor, morfar, farmor och farfar. Du har alltid satt mig först. Du har skyddat mig med allt du har. Du har gett mig världen. Men nu är det min uppgift att ta mig an världen. Och du måste låta mig göra det." *Bok 2 ur Världen-serien. Detta är en uppföljare till 'jag önskar dig världen'. Man behöver inte ha läst den för att hänga med i denna, men jag skulle rekommendera det då denna bok avslöjar vad som händer i den andra, samt många namn och småsaker som kopplar dem samman.

"Emilia, jag önskar dig all lycka däruppe. Jag vet att du kommer vaka över mig och vår dotter. Jag vet att du kommer se till att vi får det bra, att vi klarar oss. Och jag kommer se till att vår dotter får det bra. Jag kommer göra allt i min makt för att göra henne lycklig. Jag kommer älska henne med hela mitt hjärta och jag kommer få henne att förstå att du älskar henne med hela ditt hjärta. Jag kommer uppfostra henne exakt så som vi har pratat om. Jag kommer ta med henne till hockeyhallen och lära henne allt jag kan. Jag kommer ge henne den relation med sin mormor och morfar som hon har rätt till att ha. Jag kommer alltid sätta henne först. Jag kommer skydda henne med allt jag har. Jag kommer ge henne världen." *Bok 1 ur Världen-serien

Han hade byggt upp en mur runt om sig. En känslokall fasad utan tanke på sina egna eller andras känslor. En mur, hård som sten, som alla tjejer försökte fälla men aldrig lyckades. Men jag lyckades. För egentligen var muren gjord av glas. Hemlighet efter hemlighet blottades, känslor och tankar smög sig fram. Muren föll och han blev mjuk. Han blev som förut, men han skulle aldrig bli sig själv igen. Såren läkte inte. Hans hjärta var brustet och skulle aldrig kunna lagas. Hur mycket han än ville bli av med sitt beteende så gick det inte. Han var fast. Och det fanns inget jag kunde göra för att ändra honom, trots att jag hela tiden trodde det. Det var precis som alla sa. "Du är inte ensam. Du är inte ensam om att tro att han föll för dig och kommer ändra sig på grund av dig. Du är inte ensam om att tro att han älskar dig."

"Det händer aldrig något i våra liv. Varför har vi så tråkiga liv?" "Jag håller med. Vi måste hitta på något i sommar!" "Jag har en ide.." "Vadå?" "Cykelsemester på Gotland" Gotland, sommar, vänner och killar, kan det bli bättre?

"Du blev min Romeo. Jag lät dig bli min lycka, min trygga famn, mitt allt. Det var det jag gjorde fel. För jag var aldrig din Julia.."

Förbjuden kärlek, krossade hjärtan och hårda ord. Hur kunde det bli positivt? Milly ställde sig frågan gång på gång. Allt var Ryans fel, brukade hon tänka, det var enklare att tänka så. Det var Ryans fel att hon blev utslängd från sina föräldrars hus. Det var Ryans fel att hon blev utfryst av hela skolan. Eller var det Ryans fel? Kanske snarare Ryans förtjänst. De tyckte att de hade gjort ett misstag, men när de verkligen insåg vad de hade gjort så kanske de ändrade sig. Kanske tyckte de att de hade gjort ett mirakel istället. Så frågan som ställs är, gjorde de ett misstag eller ett mirakel den där regniga kvällen i oktober?