i vilken jag kladdar ner mina tankar i en bok [även tags, info osv]

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

"Du är ny." Det var inte en fråga. Jag nickade. "Ännu ett freak." "Vad för slags? Ser du spöken eller tror du att du har en annan person inom dig? Eller är du bara lite för ledsen för att dina föräldrar inte ska bli oroliga?" Blicken, som jag tidigare hållit stadigt fäst på vattnet framför mig vacklade till och landade på honom i några få sekunder. "Varför vill du veta?" Han ryckte på axlarna. "Skönt att veta om jag borde vara orolig för min egen säkerhet." Jag log för mig själv och vände, av en ren reflex, bort huvudet. Ville inte ge honom bekräftelsen i att verka road av hans sällskap. Det var jag inte. Inte överhuvudtaget. "Tro mig. Jag är bara en fara för mig själv." ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.*~ I flera års tid har Alvas vardags kontrollerats av hennes ätstörningar. Tankarna begränsar och skadar såväl henne som de som står henne nära. Efter en ha vaknat upp på sjukhus tvingas hon flytta till ett stödboende för ungdomar med psykisk ohälsa. Fast bland skitiga husfasader, kontrollerad av någon annans rutiner sinar varenda droppe hopp som krampaktigt hållit sig kvar i kroppen. Tills det att hon träffar Josef. Josef med de tydliga käkbenen och de tatuerade armarna. Han med det plågade leendet och förmågan att kunna stanna tiden. I alla fall en stund åt gången. Och plötsligt blir allt annorlunda. TRIGGERVARNING! Innehåller beskrivningar av ohälsosamma tankemönster rörande ätstörningar och psykisk ohälsa.