Sophie och Oliver, två personer med helt olika liv. De är varandras motsatser, varm och kall, feg och modig, mystisk och öppen. Slumpmässigt möts dem och får omedelbart förbindelse till varandra, något ingen av dem varit med om tidigare. En förbjuden kärlek ingen såg komma, inte ens de själva. --- Boken är ett tävlingsbidrag till Open Novell Contest 2022. Prompt: En kärlek så förbjuden att den var outsäglig. Vem hade någonsin trott att en ängel skulle falla för en demon

"Boy, I'm not the cinderella you looking for"

"Klick. Samma ljud, igen. Den här gången reste jag mig från min plats, snurrade ett varv på stället. "Hallå?" Rösten skakade, dels av rädsla men framför allt av adrenalin. Bakom ett fallet träd reste sig plötsligt en pojke. Han hade blont, lätt lockigt hår, nedstoppad under en vinröd mössa med något slags märke framtill. Upptill bar han en stickad tröja och nedtill ett par svarta jeans. Fötterna var nedstoppade i ett par slitna vans och i handen höll han en kamera. Det förklarade det klickande ljudet. "Vad håller du på med?" frågade jag och slog ut med armarna. "Tar du kort på mig?" Han fick ett skamset ansiktsuttryck och ryckte sedan lätt på axlarna. "Nej alltså, jag menade inte att vara obehaglig. Jag bara, kunde inte låta bli. Det såg så fint ut.'" Lydias liv vänds upp och ner när hennes syster Stella går bort i en plötslig bilolycka. Allt det som tidigare varit vardag förvandlas till hinder, svåra att ta sig över. Hon tvingas att ta sig an livet som "den som blev kvar." Så, på en promenad, träffar hon amatörfotografen Henning, killen med det blonda håret och de mörka ögonen. Han tycks se någonting helt annat än alla andra. För honom är hon inte bara "Stellas lillasyster" utan så mycket mer. För honom är hon "Lydia" och det verkar räcka. Han räddar henne, på så många sätt. Skrev den här boken i början av 2017 men publicerar igen Copyright: Filosoferar 2017

"Dina ögon älskling, wow" "Dom e från 99'"

Bianca är fjorton år och trehundrasextioen dagar första gången som hon träffar Kim. I Kims sällskap känner sig Bianca både trygg och alldeles geléaktig på samma gång. Kim är så häftig och snygg, och ställer inga onödiga frågor om döda mammor, ångest eller hjärtesorg. ~~~ Fristående uppföljare till "Sjutton år, trettiotvå dagar och blind". [TW: Självmord. Ätstörningar. Sex.] INGEN FANFIC! (Bianca är bara directioner ok)

"Varje liten tjej har en egen hjälte, en hjälte som har superkrafter, en hjälte som får smärtan att försvinna eller en hjälte som fångar alla tjuvar. Den här tjejens hjälte lät henne stå på hans fötter för hon älskade att dansa, hennes hjälte hade inga superkrafter, men han var en överlevare. Hennes hjälte sa en gång till henne att vi alla är vilsna stjärnor, som försöker att lysa upp i mörkret, men stjärnor kan inte skina utan mörkret. Han sa att hon skulle titta upp bland stjärnorna, för de lyser för henne."

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

Hope Lundins liv är nog komplicerat som det är. I fem år har hon haft ett tungt ansvar som inneburit att ta hand om sin sjuka mamma och parallellt uppfostrat sin fyra åriga lillebror Einar, helt på egen hand. Hope försöker få ihop livet hemma samt sista året på gymnasiet, men allt blir plötsligt svårare när skolans tuffing och snyggning Sam får upp ögonen just för henne. Vad får honom att märka av henne just nu? Och varför kan han inte låta henne vara? Trots det nedgångar familjen har så har Hope alltid humöret uppe och tappar aldrig hopp. Varför annars skulle hon heta Hope?

"Audrina? Varför är du inte lycklig? Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din." "Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig." *Bok 3 ur Världen-serien. Detta är en uppföljare till 'jag önskar dig världen' och 'du gav mig världen' och därför rekommenderar jag er att läsa dem först. Man behöver inte ha läst dem för att förstå helheten, men om man vill ha en tydligare uppfattning om småsaker, karaktärer och bakgrunder så bör ni läsa bok 1 & 2 innan.

"Pappa, du har gjort mig lycklig. Du har älskat mig med hela ditt hjärta och du har fått mig att förstå att min mamma älskade mig med hela sitt hjärta. Du har uppfostrat mig till en lycklig tjej. Du har tagit med mig till hockeyhallen och lärt mig allt du kan. Du har gett mig mina tjugo bästa vänner. Du har gett mig den finaste relation jag kunnat önska mig med min mormor, morfar, farmor och farfar. Du har alltid satt mig först. Du har skyddat mig med allt du har. Du har gett mig världen. Men nu är det min uppgift att ta mig an världen. Och du måste låta mig göra det." *Bok 2 ur Världen-serien. Detta är en uppföljare till 'jag önskar dig världen'. Man behöver inte ha läst den för att hänga med i denna, men jag skulle rekommendera det då denna bok avslöjar vad som händer i den andra, samt många namn och småsaker som kopplar dem samman.