Ton efter ton gick fram men ingen svarade. De kändes som att vi hade suttit där i snart 1 år. "Jag tror ingen kommer svara..." Viskade jag till Frida och gav henne en misstänksam blick. Jag vågade inte prata högt i fall att personen i andra änden helt plötsligt skulle få för sig att svara. "Seriöst Elin! Du är bara rädd. Man eller mus liksom?" "Inget ut av de..." Suckade jag tillbaka och fick en bitchblick av Frida som tydligen hade hört vad jag sa. "Tönt." "Är jag inte!" "Är du-" "Tyst!" De blev knäpp tyst. Frida stirrade tyst på mobilen som var tryckt mot mitt öra och jag väntade spänt på att någon skulle svara i andra änden. Vi har en tradition, Frida och jag. Varje år 13 juli ringer vi ett random nummer i Stockholm. Frida önskar nog mest att jag på något magiskt sätt ska träffa en kille och bli kär så som hon och Fredrik blev för två år sedan men jag säger bara glöm din dröm. Fast de verkade som att jag hade fel efter som att en dag så... Ja, svarade ingen mindre än Felix Sandman.

"Snälla åk inte" Var det sista jag sa till mina föräldrar innan de lämnade mig hos mina kusiner. Mina kusiner var som mina syskon men jag ville inte att mina föräldrar skulle åka. De sa att de skulle komma och hämta mig om tre dagar men dem kom aldrig. Jag fick bo kvar hos mina kusiner vilket jag gör nu med. När det väl kom ut att mina föräldrar lämnat mig i början av sjuan såg de mig som ett missfoster som mina föräldrar inte ville ha kvar. Orden blev värre. Jag började bli slagen. Jag blev mobbad. Jag började skära mig vilket ledde till att jag bar större kläder för att dölja mina ärr. Anledningen för att jag är kvar här på jorden är väll William eller mina kusiner. De stöttar mig i precis allt. Mitt namn är Angela, ett missfoster och det här är mitt 15: åriga liv.

borttaget TW ätstörningar = !! TW självskada = !! TW ångest = !