01:36 AM. Mobilen låter. Är det pappa? Nej. Det är bara en idiot med fel nummer. *** Korta delar.

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Jag trodde aldrig att jag skulle falla så hårt för någon, men det gjorde jag. Och det är ingenting jag ångrar. ©Moabirb 2017 - 2018

"Det är rätt fint ändå, att känna" "Ja det är det, få det att sluta"

*Utan att spoila för mycket vill jag varna läsare som är känsliga för psykisk ohälsa. Även om det inte förekommer allt för detaljerat eller upprepat är det bra att vara förberedd* ----------------------------------- "Jag tycker fortfarande att du är jävla fuckboy" morrar jag i hans öra. Han flinar stort och drar fingrarna längs min kind. "Jag vet, gumman. Det är därför jag är här." "Fuck you." Fräser jag. Jake. Skolans badboy kallas han av många. Jag föredrar termen "fuckboy". Han är en skitstövel som leker med folk för sin egen njutning. Men han är också galet snygg på ett sätt som gör mig knäsvag, och det är vad jag hatar mest med honom. Nej, det jag hatar mest är att jag inte kommer undan honom även om jag försöker, för han är en del av mitt liv som ingen får veta. *Bästa placering: #2 i tonårsromaner* Slutförd 2017-01-29

Han dök upp. En dag var han bara där, överraskade mig på fler sätt än vad som var möjligt. Med glimten i ögat och cigaretten mellan läpparna visade han mig en annan framtid. Han var för bra för att vara sann, helt enkelt *** En kort liten berättelse om en huvudkaraktär med livlig fantasi och i desperat behov av en flykt från verkligheten. Lite kärlek because why not Varning: Den här boken innehåller sex, droger och annat som kan tänkas störande. Den hintar om psykisk ohälsa. Läs på egen risk

"Du kan stanna. Men bara för en natt" Ett vitt, bländande leende sprids på hans läppar. "Fine. Bara för en natt." *** Jag behövde inte vara ett snille för att veta att oddsen att en sjuttonårig, något berusad och vettskrämd kille gör inbrott i min källare under en stormig natt var väldigt liten. Faktum är att det är en sån liten odds att det inte bör hända. Men guess what? Det hände. Vem som fick städa upp röran? Jo, jag. Denna sjuttonåriga kille förändrade mitt liv. Både till det bättre och det sämre. Han med blodiga knogar och piercing i läppen. Han som smög ut under natten och dök inte upp förrän i gryningen. Han som dolde farliga hemligheter under det där självsäkra leendet. Han förändrade precis allting. Men vem var han? Och var kom han ifrån? De frågorna låg brinnande i huvudet på mig. De hindrade mig från att äta, tänka, sova. Och inte bara det. Det värsta av allt drabbade mig: Jag blev förälskad I någon som inte kunde älska tillbaka... VARNING: Denna berättelse innehåller våld, sex, sprit och annat som kan anses som stötande eller störande. Läs på egen risk!

Om jag vetat att namnet Jason Carter skulle förfölja mig för resten av livet hade jag gjort saker och ting annorlunda. Jag hade lyssnat på mina första instinkter. Jag hade gått iväg, undvikit honom som det vore det sista jag gjorde. Jag hade aldrig låtit mina ögon lämna spår av blickar efter honom bland kapprummen. Jag hade inte gett honom det där första leendet i matsalen. Jag hade inte heller låtit mitt hjärta rusa fortare när jag såg honom i korridoren eller fallit för hans charm. Jag hade hållit mig borta. Men riktigt så gick det inte till. Det här är min berättelse om frusna läppar, längtans mörker och om en pojke från helvetet.

"Don't say it's unholy If I let you come hold me I know it's wrong that I want to be here in your arms But tonight I'm so lonely" *** Jess önskar att olyckan aldrig skett. Före hade hon haft två lyckliga föräldrar, ett kommande syskon och den perfekta pojkvän Mike som både var smart och omtänksam. Allt verkade alldeles underbart. Men man kan inte spola tillbaka tiden. Efter olyckan förlorade hon mer än vad hon kunnat ana, och livet är inte en dans på rosor längre. Bakom ett fejkat leende, dyra märkeskläder och masken hon sätter på varje morgon bestämmer sig Jess för att försöka fortsätta som vanligt, trots allt har hon ju fortfarande Mike. Dock hade hon inte räknat med Jamie, Mikes kusin, men mer känd som skolans hjärtekrossare. Han vänder upp och ner på hela hennes värld. Snart inser de båda att kärlek inte är vad de trodde, och att personen de inte bör träffa, är just den de behöver.

Han luktar kyla och lite svett, men trots det så luktar han så otroligt gott. När han släpper mig så kysser han mig lätt på kinden. "Kom in till mig sen" viskar han när hans läppar släpper min hud och jag nickar. "Tony" Rickards röst väcker mig ur min dimma. "Vill du ha något att dricka?" "Ja tack, ett rött blir fint" Rickard ser på sin son men en halvsträng, ogillande blick. "Eller en cola" suckar Tony och sätter sig. Jag ser försiktigt på honom och min blick vandrar till hans handleder. Den vänstra är inlindad i ett bandage och den högra har ett kort, smalt skärsår. Han fångar min blick, ler smått och gömmer armen bakom ryggen. När Rickard räcker honom colan så tar han den med höger hand. Det tar en stund att lära sig gilla Tony, men när man väl börjat så vill man bara ha mer och mer. Fina underbara Tony, som har gått igenom mer smärta under ett år än han borde behövt under hela livet. Att han trots det har en så optimistisk syn på livet, och hans ovanliga lugn, är det som gör honom så fascinerande. Kärleken till Tony utvecklas till en besatthet , ett hungrigt monster som aldrig är nöjt, och att Tony verkar vara villig att vara med alla förutom mig gör bara allt så mycket värre.