Han hade byggt upp en mur runt om sig. En känslokall fasad utan tanke på sina egna eller andras känslor. En mur, hård som sten, som alla tjejer försökte fälla men aldrig lyckades. Men jag lyckades. För egentligen var muren gjord av glas. Hemlighet efter hemlighet blottades, känslor och tankar smög sig fram. Muren föll och han blev mjuk. Han blev som förut, men han skulle aldrig bli sig själv igen. Såren läkte inte. Hans hjärta var brustet och skulle aldrig kunna lagas. Hur mycket han än ville bli av med sitt beteende så gick det inte. Han var fast. Och det fanns inget jag kunde göra för att ändra honom, trots att jag hela tiden trodde det. Det var precis som alla sa. "Du är inte ensam. Du är inte ensam om att tro att han föll för dig och kommer ändra sig på grund av dig. Du är inte ensam om att tro att han älskar dig."

"Du är som en fjäril. Innan man lär känna dig så är du blyg och tystlåten. Du håller det mesta för dig själv och du vågar inte riktigt släppa in någon i din lilla kokong. Men när du känner dig trygg med omgivningen och ditt umgänge så bryter du dig ur din kokong och ut kommer en otroligt vacker och underbar fjäril. Jag lärde känna dig. Du öppnade din kokong för mig. Jag fick en alldeles egen fjäril. Mi mariposa." Han visste redan vid första ögonkastet att hon var den rätta för honom. Men deras liv såg helt olika ut. De bodde flera hundra mil ifrån varandra, i olika land. De hade olika mål i sina liv. Hur skulle de kunna få ett förhållande att fungera? De kanske inte var menade för varandra trots allt.

Allting var så bra på semestern i Turkiet. Hon hade funnit sin livs kärlek, trodde hon i alla fall. Men när det väl kom till kritan så visade det sig att det bara var en sommaromans. De var ju trots allt bara tolv år gamla. De var för unga för att förstå sig på kärleken. I slutet av sommaren åkte hon hem till Stockholm och han åkte hem till Malmö. De visste mycket väl att ett distansförhållande aldrig skulle fungera, så de gjorde slut. De gick vidare i sina liv. Åren gick. Gymnasium stod näst i tur på listan. En helt ny skola, en helt ny klass, ett helt nytt liv väntade henne innanför portarna. I klassrummet mötte hon de där chokladbruna ögonen. Framför henne satt killen som hade besökt hennes drömmar i åratal. Var det ödet? Men deras förhållande gick inte som en dans på rosor längre. Fler och fler problem uppstod. De hade förändrats med åren. Kanske hade de vuxit ifrån varandra. Kanske var det inte ödet som knackade på dörren. Det här är berättelsen om Lovisa och Fabian.