Jag vill bara ta tag i hans hand och springa iväg, låta vinden föra bort oss till ett vackert ställe där vi kunde leva lyckliga.....men så enkelt är det inte..tyvärr. Trott sin blåslagna kropp bar han ändå ett leende på sina vackra läppar, ett leende som gjorde att min blåslagna och sårbara kropp också ville le. Vi var liksom gjorda för varandra. Jag & han. Han & jag. Men jag kan inte rädda honom från den situation han befinner sig i, och han kan inte rädda mig......tror jag.