❞du betyder ingenting för mig, du är bara ett felskickat sms❝ ❞jag tar det som en utmaning❝ © bycaroline

- Mitt namn är Christopher och jag är 19 år gammal. Min pappa mördade min lillebror vid födseln, han var två år yngre än mig. Min syster hette Elisia och var 8 år gammal när hon blev mördad. Min mamma hette Melinda och dog när hon var 33 år gammal, hon fick mig när hon var 16. Min pappa hette Patrik. Han sålde min syster till våran granne som städhjälp. Hela mitt liv fick jag se folk jag brydde mig om dö. Jag var ung och visste inte vad jag gjorde. Nu står jag här. Jag är ingen miljonär. Jag har inte en stor villa. Men jag lever ändå ett lyckligt liv. Det här är inte slutet på mitt liv. Det är början på min framtid.

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*