Dante Lindhe #3 i Fanfiction

~complete~ Charlotte is as sweet as a strawberry. She's the kind of person who will drop everything just to help you, just to put a smile on your face. She's as sweet as the sugar that constantly runs through her bloodstream, and as excitable as the rush that comes with it. And then there's Benjamin, who's as sour as a lemon. The last thing on this Godforsaken planet he wants to do is acquaint himself with her. While Charlotte is kind and caring, he's rude and vulgar, while she's friendly and innocent, he's crass and mean. So how in the hell is that going to turn out?

Sometimes, guys tease you because they like you; and sometimes, they're just jerks. And in Gracelyn's case, Phoenix is just a jerk. Or at least, she thinks he is. Cover by Wattpad user @escapists

"Mamma…" Den lilla flickan snubblade framåt med händerna utsträckta framför sig. Hennes röda lockar dansade runt hennes ansikte och hennes stålgrå ögon var fyllda av tårar. "Mamma g-gjå inte." En kvinna med lika röda lockar som flickan knäböjde framför din dotter. Hon log och strök sina fingrar längs den lilla flickans kinder och torkade hennes tårar. Hon lutade sin panna mot hennes och strök hennes varsamt över håret "Gråt inte." Den lilla flickans gråt klipptes tvärt av och hennes mamma rätade på sig. Hon la en hand på den lilla flickans axel och kysste hennes hår. "Mamma älskar dig." Med det sagt vände hon sig om och lämnade rummet. Dörren smällde igen efter hennes och mörkret sänkte sig över den lilla flickan. Flickan började gråta igen och snubblade mot dörren, sträckte på sig och trevade efter handtaget med sina små fingrar. "Mamma!" Skrek flickan om och om igen. "Mamma!" Hennes skrik ekade mellan väggarna. Men allt hon fick som svar var tystnad. Den lilla flickan växte upp till en tonåring. En tonåring som aldrig kan hålla tyst, har ett ohälsosamt beroende av choklad och som verkar ha en tendens att hamna i trubbel. Hennes namn är Denise, och hela hennes värld är påväg att vändas helt upp och ner när hon flyttar ut ur barnhemmet som varit hennes hem dom senaste elva åren och flyttar in hos sin nya foster familj. För med hennes nya familj väntar också en ny skola, nya fiender, nya vänner och en kaxig granne som råkar ha sitt fönster mitt imot hennes... Multiplicera den kaxiga grannen med två, släng in lite smärtsamma minnen, addera detta med en triangel full med komplicerad kärlek, minus föräldrar plus en plastfamilj delat på två liv. Denna ekvation är lika med med mitt liv. Jag är Denise. Och det här är min historia.

Vissa människor borde ruttna i små, små hål. Att jag skulle behöva ha missödet att vara släkt med en av dessa personer är slumpen. Att jag skulle behöva gå på samma skola som flera av dessa personer är ett hemskt sammanträffande. Men att jag skulle behöva bo granne med en av dessa personer, som också har en vrickad besatthet av att irritera mig. Det är högre makter som hatar mig. ••• Kayla Jackson är inte så värst bra på att skaffa vänner. Hon är dock mycket bra på att skratta åt andras olyckor. Hon är helt enkelt den perfekta prankstern. Men när det går för långt, behöver hon flytta till sin "åh så perfekta" kusin, för "växa upp". Det hon inte är beredd på är en sminktäckt liten häxa, en avundsjuk bästavän, små söta barn, konstiga nattutflykter, baler och en kille som helt enkelt inte kan sluta gå henne på nerverna. Men de personer som verkar mest lättsamma, kan också ha de svåraste bakgrunderna. ------------ Nu finns det en instagram för den här berättelsen. Följ DearMrAssholeWattpad för information om upptaderingar och annat

"Snälla åk inte" Var det sista jag sa till mina föräldrar innan de lämnade mig hos mina kusiner. Mina kusiner var som mina syskon men jag ville inte att mina föräldrar skulle åka. De sa att de skulle komma och hämta mig om tre dagar men dem kom aldrig. Jag fick bo kvar hos mina kusiner vilket jag gör nu med. När det väl kom ut att mina föräldrar lämnat mig i början av sjuan såg de mig som ett missfoster som mina föräldrar inte ville ha kvar. Orden blev värre. Jag började bli slagen. Jag blev mobbad. Jag började skära mig vilket ledde till att jag bar större kläder för att dölja mina ärr. Anledningen för att jag är kvar här på jorden är väll William eller mina kusiner. De stöttar mig i precis allt. Mitt namn är Angela, ett missfoster och det här är mitt 15: åriga liv.

0000 d 00 h 00 m 00 s Min tatuering, min tickande klocka, tickade inte. Från den dagen jag föddes så har min klocka stått på noll, nollställd. Ingen visste vad det berodde på, och jag vill inte veta. Min klocka tickade inte, och skulle aldrig göra det. Det fanns ingen därute för mig. Och det skulle aldrig göra det. För jag var ensam. Min klocka var den enda som stod på noll, och så skulle det förbli. Trodde jag iallafall. Charlie är en helt vanlig tjej, hon har en bästa vän, en lycklig familj och hon har bra betyg i skolan, hon har goda chanser att få det stipendium hon vill ha för college och hennes framtid ser riktigt ljus ut. Det är bara den där lilla detaljen, den detaljen som även går under namnet själsfrände ja. Klockan på Charlie's handled som borde räkna ner till den sekund hon skulle träffa sin själsfrände, har stått orörlig sen den dag hon föddes. Hela sitt liv har hon levt under tron att hon aldrig skulle kunna bli älskad. Att hon var den som var över. Men så plötsligt en dag börjar klockan ticka. Siffror bildas och försvinner och klockan börjar långsamt räkna ner. Vad gör du när klockan du trodde alltid skulle stå still plötsligt börjar ticka? Vad gör du när du inser att själsfränden du aldrig trodde fanns, plötsligt existerar? Ska hon äntligen få det hon har önskat mer än något annat i hela sitt liv?, eller är allt bara ett stort hemskt misstag?

Vad gör du när din kille skämmer ut dig under skolavslutningen i 9:an? Precis när kören börjat sjunga "den blomstertid nu kommer". Jo, du dra till Florida med din bästa vän och hoppas att alla glömmer.

:)

Han står där framför mig och det känns bara så rätt. Men hur? Jag vet inte. Ni som har upplevt kärlek vet nog hur det känns. När du bara står där och kollar på en person som du känner starkt för. Även om du kanske inte borde.