När jag och min mamma flyttar in till Stockholm pågrund av hennes nya pojkvän förändras allt, både positivt och negativt. Kan man leva med sig själv när sina egna handlingar äcklar en så mycket, fast man ändå på något vis gillar det man gör? Eller är det när dessa tankar styrs in i ditt huvud som man vet att man har gått för långt?

Jag är 16 år Bor med bara min mamma fast hon är aldrig nykter. Hon är oftast inte hemma, jag har inte brist på pengar för min morfar var miljonär och när han dog fick jag mammas pengarna. Jag får 4000 i månaden. Så jag är aldrig rädd för att kortet ska vara tomt. Ibland tror jag att mamma är prostituerad. Men pengar gör en inte lycklig! Som tur har jag min musik, mina vänner + min status. Jag fattade inte hur lätt det var att missta allt förrän det var försent. När jag träffade Axel blev allt fel. Han berättade något ingen skulle behöva höra.