Häng med på en händelse fylld resa i ett framtida USA, som numera kallas för Kolonin. Sextonåriga Alex vaknar upp på ett sjukhus i huvudstaden Gracebury, efter att det ska ha skett en terrorattack i hemstaden Ashville. Rädd att hon inte kan avslöja sin identitet låtsas hon att hon tappat minnet och lever iställer under namnet Alexis. I ett helt år tvingas hon leva under en falsk identitet hos sina adoptiv föräldrar. Ingen får veta om hennes sanna identitet. Den nya familjen är inblandade i affärer tillsammans med landets rikaste och mäktigaste män. Efter ett snedsteg måste hon dessutom stå ut med en ny livvakt. Det handlar konstant om att göra val som att avslöja sanningen eller leva i en lögn, och samtidigt ta reda på sanningen om vad som hände med hennes biologiska familj. Vad kommer följderna att bli?

Efter att Gemma's mamma dött bestämmer sig hennes pappa för att få en ny start på livet och flyttar från Kalifornien till Maine. Gemma har svårt att passa in i sin nya skola och det dröjer inte länge tills problemen dyker upp, bl.a. när en mördare är på fri fot. Vad ska hon göra?

Om du hittade ett anteckningsblock som innehöll en tjejs livshistoria, skulle du läsa den? Såklart du skulle. Han hittade den, och han läste den.

❝Allt kanske slutar som i sagor ändå.❞ COPYRIGHT © Dujagklockansix (Tor) OM DU LÄSER PROLOGEN LÄS HELA BOKEN FÖRHELVETE BLIR LEDSEN NÄR NI INTE GÖR DET :(

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*