Grace är 15 år och går i 9:an. Varje dag går hon till skolan, och varje dag blir hon mobbad. Det har varit så i några år nu, men ingen lärare bryr sig. Hon brukar tänka att det kommer bli bättre, dom kommer sluta när dom tröttnar. Men för varje dag som går, får hon sämre och sämre självförtroende. Just nu vill hon bara dö. Det finns ändå ingen som älskar henne. Hon vill bara vänta in perfekta tillfället, och skriva ett fint avskedsbrev till mamma, och vart är hennes pappa? Plötsligt kommer det en ny kille till skolan. Grace bryr sig inte så mycket om honom. Hon tänker att det är ännu en mobbare. Men så blir det inte. Josh som den nya killen heter märker att hon blir mobbad och att hon alltid sitter ensam. Han bestämmer sig för att försöka bli vän med henne. Men det blir svårare än han först trott. Till en början vågar hon inte lita på honom. För vem skulle vilja bli vän med en människa som hon? Men vad händer när en främmande man kommer fram till henne en dag då hon tar en nattpromenad?

Saga är ganska trött på mamma, trött på skolan, trött på vuxna i allmänhet som alltid frågar "vad ska du bli när du blir stor då ". Varför kräver alltid vuxna att man ska ha en plan klar innan man ens själv vet vart man är på väg? Och varför tror de att de har rätt att kräva att få veta den här planen av varenda unge de möter? Saga vägrar svara i alla fall. Varenda gång. Utom en.

Från första gången jag såg henne visste jag att hon var rätt. Hon var den vi sökte, den som kunde fixa allt. Hon var inte som dom andra utan hon var perfekt för oss. Att offra hennes liv för våra, de är ett lätt val

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*