"Malfoy?" I repeated. "Kiss me." He said, suddenly. "Might as well start now." He looked at me expectantly, so full of desire, that I couldn't breathe for a moment. The emotion in Draco's eyes was something far different from the need I had grown used to seeing in Ron's eyes. Draco was looking at me like I was the only thing in the world that mattered at that very moment, his eyes devouring me hungrily as if they couldn't believe that I was really in front of him. In spite of myself, I stepped further into his embrace, pressing a hand to his chest. His hand remained on my face, still but a whisper of a touch, as if afraid that if he pushed, this fragile moment would shatter beyond repair. I stared up at him, confused by his hesitation. These were just lessons, right? I was so used to kissing Ron that this was strange, what made it even stranger was that it was Malfoy I was going to kiss. His hand unconsciously drifted to my waist, and he pulled me closer gently, making it clear that this was my choice, and I could break the embrace if I wished. His face came closer to mine, slowly but steadily, and it stopped just centimeters from mine. He was so close now, that I could see a faint scar on his lower lip. If I just moved my head a bit... ••••• When Ron cheats on Hermione because she won't satisfy him sexually, Hermione makes a deal with Draco Malfoy that will change her life forever, for better ...or worse. ••••• Warning: Contains mature content such as bad language and sexual themes. Also, mentions of rape and triggering themes. Now in editing by SirenSong55 Highest rank: #1 in Dramione #50 in fanfiction #1 in romance Cover by @khmbrleya

"Jag vet att du inte mår bra" Vi hade som uppgift i skolan att skriva en novell. Detta är vad jag skrev. Vi behöver prata mer om psykisk hälsa i skolan. Idag finns det en massa ungdomar som är deprimerade och har självmordstankar. De behöver hjälp även om de inte ber om det.

01:36 AM. Mobilen låter. Är det pappa? Nej. Det är bara en idiot med fel nummer. *** Korta delar.

"Jag får inte älska dig, men jag gör det ändå"

Ej avslutad

Allting var så bra på semestern i Turkiet. Hon hade funnit sin livs kärlek, trodde hon i alla fall. Men när det väl kom till kritan så visade det sig att det bara var en sommaromans. De var ju trots allt bara tolv år gamla. De var för unga för att förstå sig på kärleken. I slutet av sommaren åkte hon hem till Stockholm och han åkte hem till Malmö. De visste mycket väl att ett distansförhållande aldrig skulle fungera, så de gjorde slut. De gick vidare i sina liv. Åren gick. Gymnasium stod näst i tur på listan. En helt ny skola, en helt ny klass, ett helt nytt liv väntade henne innanför portarna. I klassrummet mötte hon de där chokladbruna ögonen. Framför henne satt killen som hade besökt hennes drömmar i åratal. Var det ödet? Men deras förhållande gick inte som en dans på rosor längre. Fler och fler problem uppstod. De hade förändrats med åren. Kanske hade de vuxit ifrån varandra. Kanske var det inte ödet som knackade på dörren. Det här är berättelsen om Lovisa och Fabian.

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Det här är en samling tankar klädda i ord. Små ögonblick och glimtar av det jag uppfattar. Bästa placering #1 Poesi

Sick of cliché Wattpad books? Then this isn't the book for you. We take every single over-used plot, character and trope on Wattpad - from player-meets-nerd to my-boyfriend-is-a-vampire - and mash it all into one, awful, hilarious parody. NOTE: This is a parody. Characters have not been created to mock a race/nationality/sexuality, they have been created to lightly poke fun at the way certain teen fiction writers reduce them into crude stereotypes. Thanks for helping this pile of junk get to #1 in Humor!