All her life she was told that people were gonna come and go and you gotta hold on to the ones who have a heart of gold and a smile of sunshine. But Corey told her to stay away from everyone because that heart of gold could be plastic painted yellow. And that smile of sunshine could be waiting for a storm. She eventually stopped listening to that, and decided to hold on for just one more time. Just one more smile of sunshine. Because sometimes after that sunshine and storm comes a rainbow, which is exactly what she might see in Mars Argo's smile.

Året är 2120, världen är moderniserad och brutal. Allting som spelar roll är pengar, och har du inte det är du så gott som körd. När Anastasia föds går något fel. Hon är annorlunda och det är något konstigt med henne. Hennes mamma dör vid födslen och hennes pappa bestämmer sig för att sälja Anastasia till ett laboratorium. Hon växer upp runt elaka människor i vita rockar, sprutor och olika tester. För att hon är annorlunda. Trots att hon är infångad och fast drömmer hon om att ta sig därifrån. Och när hon träffar ett annat testobjekt precis som henne växer hoppet. Han vill också därifrån. "Är beroende av denna, så himla bra!!" "Läste den här i somras, sjukt bra! Fick tårar i ögonen när den slutade" "Kan inte fatta att den är slut!!! Den var så himla bra. Man blir så rörd att man nästan gråter. Tsck för denna underbara bok <3"

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Vissa människor borde ruttna i små, små hål. Att jag skulle behöva ha missödet att vara släkt med en av dessa personer är slumpen. Att jag skulle behöva gå på samma skola som flera av dessa personer är ett hemskt sammanträffande. Men att jag skulle behöva bo granne med en av dessa personer, som också har en vrickad besatthet av att irritera mig. Det är högre makter som hatar mig. ••• Kayla Jackson är inte så värst bra på att skaffa vänner. Hon är dock mycket bra på att skratta åt andras olyckor. Hon är helt enkelt den perfekta prankstern. Men när det går för långt, behöver hon flytta till sin "åh så perfekta" kusin, för "växa upp". Det hon inte är beredd på är en sminktäckt liten häxa, en avundsjuk bästavän, små söta barn, konstiga nattutflykter, baler och en kille som helt enkelt inte kan sluta gå henne på nerverna. Men de personer som verkar mest lättsamma, kan också ha de svåraste bakgrunderna. ------------ Nu finns det en instagram för den här berättelsen. Följ DearMrAssholeWattpad för information om upptaderingar och annat