När jag och min mamma flyttar in till Stockholm pågrund av hennes nya pojkvän förändras allt, både positivt och negativt. Kan man leva med sig själv när sina egna handlingar äcklar en så mycket, fast man ändå på något vis gillar det man gör? Eller är det när dessa tankar styrs in i ditt huvud som man vet att man har gått för långt?