Ompublicerad. Skriven januari-mars 2017. "Återigen plingade klockan och jag steg, med blicken fäst i marken, ut i det svaga solljuset. Där tog det dock stopp. Framför mig uppenbarades ett par svarta, rätt slita Martenskängor. Jag tittade förvånat upp och möttes av ett par klarblåa ögon. De såg intensivt på mig, uppenbart nyfiket. Flickan hade rakt blont hår som räckte henne till axlarna och en spikrak lugg. På huvudet hade hon en mörkgrå mössa, trots att det inte var särskilt kallt ute. De svarta jeansen var slitna med hål på knäna och aningen för korta. Man kunde skymta ett par randiga sockar som stack upp ovanför skoskaftet. Jackan, som såg ut som någonting hon kunnat ärvt från en mor- eller farförälder var öppen och under hade hon en enkel, svart polotröja. Hon log." Ingrid är van att slå upp och börja om. De senaste åren, sedan henens föräldrar skiljde sig och hon valde att följa med sin mamma, har hon bott i fler städer än vad hon tidigare besökt. För henne är det varken spännande eller nervöst att börja på en ny skola. Hon lägger ingen större vikt vid att passa in eller att hitta ett gäng. Hon vet att det kommer hända igen, flyttandet, att hon inte kommer bli långvarig. När hon börjar på Tunbackaskolan i det lilla samhället Mörbo utanför Halmstad har hon samma inställning som vanligt. Den nya klassen verkar om möjligt ännu torrare och tristare än de tidigare hon gått i och hon börjar omedvetet sakna den förra skolan i Örebro och Gustav, pojkvännen hon hade där. Så dyker Astrid upp. Tjejen i musikklassen. Hon med det ljusa håret och de slitna Martens-kängorna. Hon är allt vad Ingrid vill vara, allt vad hon saknar. Hon förändrar henne. För alltid. Copyright: Filosoferar 2017

Jag visste att han var deprimerad, jag visste att han led av ångest och jag visste varifrån ärren på hans armar kom. Och nu är han borta. Borta för alltid.

Hon tillbringade sina raster på biblioteket. Smekte bokryggarna med fingertopparna och log snett. Hon kom varje dag med två böcker i famnen, lämnade de på hyllan och lånade två nya. Jag satt tretton steg ifrån henne, djupt sjunken i samma röda fåtölj med samma bok. Jag sneglade knappt på texten, var tvungen att börja om på samma mening varje dag. Hon såg aldrig, och jag visste inte hennes namn. Först försökte jag komma på något själv, men sedan slog det mig att hennes anonyma identitet gjorde henne bara mer intressant. Tjejen utan namn. -Det här är en novell, alltså inte någon lång berättelse-

Broräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pappa som inte längre är en pappa, om en tonåring som inte längre vill leva, om en tonåring som inte längre kan leva, om en storasyster som får bära alldeles för mycket på sina axlar, om ett barn som knappt hann ta sitt första andetag innan sin död, om en undersköterska som försöker pussla ihop det som finns kvar av dessa personer. Bästa placering #1 Skönlitteratur

Jag hörde inte vad de viskade, men jag visste. "Kolla, där är han vars bror tog livet av sig."

En novell om att förlåta sig själv (typ). Skriven som en uppgift i skolan och det är därför den är så kort, på grund av gränsen för max antal ord (vilket var 1000, och jag skrev 1030. #rebell xD). Hoppas du tycker om den.

e n s a m med mitt tangentbord fången i mitt h u v u d en tom flickas dagbok (fiktionell) (definitionen av flummig)

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

Maéla föds som drake i en mänsklig kropp och växer upp som en av människorna. Hennes rätte far, en drakhanne vid namn Vrothgar, får till slut tillbaka sin dotter och deras relation blir med tiden obrytbar. Draken bryr sig inte om någonting annat än sin dotter och kommer göra vad som helst för att hålla henne i säkerhet. Det blir därför svårt att släppa iväg Maéla att utforska den mänskliga världen som hon också föddes till att ta del av. Hennes längtan efter en annan människas beröring och värme kan komma att kosta henne livet.

Åtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte visste, så mycket som var fejkade kulisser. En berättelse om ångest, depression, kärlek och passion. Bästa placering #1 Skönlitteratur Omslagsinformation Bild: Pixabay Redigering: Wowyita