Där stod jag mitt ute i skogen under trädet med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag tog ett hårt tag om snaran i min hand. Var detta slutet? Skulle det verkligen sluta såhär? Skulle någon ens märka att jag var borta?

"The paper and pen was there for me when no one else was.." Here I'll write my own and others poems about depression. I will be writing on both English and Swedish. I don't want people to hurt them selves, I just want to write everything down. Please don't ever hurt yourself, you are perfect just the way you are! I believe in you! If you ever need to talk don't hesitate to write to me here! Take care of each other❤ Sister book: ♡ Reasons to live ♡ Highest ranking on Wattpad: #1 in poetry // #1 in reality TRIGGER WARNING!!

En novell om deprission som är delvis baserad på verkliga händelser. Flera delar kommer komma.

borttaget TW ätstörningar = !! TW självskada = !! TW ångest = !

Jag är en flicka, på 13 år. Under 2013 och 2014, har jag gått igenom en del tunga saker, som jag mått väldigt dåligt över. Jag mådde så dåligt, så att jag skadade mig själv. Nu ska ni få hänga med på en del av min resa. Enjoy OBS! I denna berättelsen, kommer jag att kalla mig själv för Sandra, pga att jag inte vill ge ut mitt riktiga namn.

Jag växte upp med övergrepp och psykisk ohälsa. Jag säger absolut inte att jag har haft det svårare än någon annan och söker ingen tröst eller empati, detta är bara ett sätt för mig att bearbeta allt som har hänt. Anyways detta är min historia.

Det är jag som är Alice. Jag är 15 år och många tror att jag är som vilken annan 15 åring som helst, but i'm not. Jag är jag och det är ingen annan än som jag kan ändra på det. Men mitt liv är inte så lätt. Jag är deprimerad och jag har ärr över hela min kropp. Jag vill bara somna och aldrig mer vakna. Jag tilltalar mig själv att jag mår bra, but i'm not fine at all. This is me and this is my life.

Isabelle är en 19 årig tjej som försöker begå självmord men blir stoppad av en mystisk kille. Han erbjuder henne att följa med honom hem så att hon inte behöver vara ensam. Dom lär känna varandra lite och de ena leder till de andra.

När smärtan börjar falna borde man känna sig lycklig va? Om den inte slutar för att allt är över utan för att man blivit van att känna den. Vad gör man då? Vad händer när man börjar längta tillbaka till den där smärtan när allt man känner är förlamande?

En historia om Amanda, med ett hemskt liv. Allt går fel, men plötsligt händer något som förändrar allt. Hon får med sina småsyskon flytta från sin alkoholist till mamma till ett nytt ställe, där en av deras nya grannar råkar vara Ryan, en supersnygg självsäker kille som ger Amanda nytt självtroende. Men den stora frågan är, hur länge kommer det hålla?