Jag minns ingenting när jag vaknar upp. Minns ingenting om varför jag just nu befinner mig i ett mörkt, kallt rum, med endast en liten svagt lysande glödlampa hängandes i taket... Sugen på att läsa mer? Läs hela novellen här!

"Kära dagbok. Just nu är du det enda som är bra i mitt liv. Åtminstone det enda som inte är trasigt. Det enda som jag ännu inte har fått chansen att förstöra. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag krossa det enda som någonsin betytt något? För jag menar, han var värd så mycket bättre. Det var ju inte hans fel att han blev tvungen att göra det. Men hur kunde man någonsin ha trott att det var han som skulle råka illa ut? Att det var han som skulle få ta emot smällen. Att det var han som skulle bli tvungen att gå och dö?" Omslag: @MyWickedNovels

Det är orättvist. Orättvist att kunna se men inte synas. Orättvist att kunna höra men inte höras. Orättvist att syftet att jag lever är brutal. Lia är ensam. Ensamast i världen. Ingen har någonsin sätt henne, men ändå hatar alla henne. Hatar henne mer än någon annan. För att hon lever för döden.