Hans händer ger avtryck på min kropp. Varje liten beröring gör ont för att hålla honom borta. Han. En av dem. Hans händer ger avtryck på min kropp. Men jag tänker inte låta mig stoppas. Varje liten beröring gör ont för att hålla honom borta. Jag tänker inte låta mig stoppas.

Svensk landsbygd 1934. Anna är 17 år gammal och detta är den sista sommaren innan hon fyller 18 år och hon blir bortgift in i en allians som hennes föräldrar är lyriska över. Hon själv har inga tankar på att säga ifrån, det är ingen idé. Så anställer hennes far en ny dräng för att hjälpa till på gården och han får Annas känslor att dansa. Ossian är allt som hennes framtida make inte är. Ska Anna stanna kvar i de traditioner som hennes familj byggt upp i generationer, eller ska hon våga gå en egen väg?

"This is a modern fairytale. No happy endings"

"Du är som en fjäril. Innan man lär känna dig så är du blyg och tystlåten. Du håller det mesta för dig själv och du vågar inte riktigt släppa in någon i din lilla kokong. Men när du känner dig trygg med omgivningen och ditt umgänge så bryter du dig ur din kokong och ut kommer en otroligt vacker och underbar fjäril. Jag lärde känna dig. Du öppnade din kokong för mig. Jag fick en alldeles egen fjäril. Mi mariposa." Han visste redan vid första ögonkastet att hon var den rätta för honom. Men deras liv såg helt olika ut. De bodde flera hundra mil ifrån varandra, i olika land. De hade olika mål i sina liv. Hur skulle de kunna få ett förhållande att fungera? De kanske inte var menade för varandra trots allt.

Maybe it's not about the happy ending. Maybe it's about the story. Av: linniegrundmark ©Copyright 2016 Bästa placering Tonårsromaner #2

Allting var så bra på semestern i Turkiet. Hon hade funnit sin livs kärlek, trodde hon i alla fall. Men när det väl kom till kritan så visade det sig att det bara var en sommaromans. De var ju trots allt bara tolv år gamla. De var för unga för att förstå sig på kärleken. I slutet av sommaren åkte hon hem till Stockholm och han åkte hem till Malmö. De visste mycket väl att ett distansförhållande aldrig skulle fungera, så de gjorde slut. De gick vidare i sina liv. Åren gick. Gymnasium stod näst i tur på listan. En helt ny skola, en helt ny klass, ett helt nytt liv väntade henne innanför portarna. I klassrummet mötte hon de där chokladbruna ögonen. Framför henne satt killen som hade besökt hennes drömmar i åratal. Var det ödet? Men deras förhållande gick inte som en dans på rosor längre. Fler och fler problem uppstod. De hade förändrats med åren. Kanske hade de vuxit ifrån varandra. Kanske var det inte ödet som knackade på dörren. Det här är berättelsen om Lovisa och Fabian.

:)

Nja, djävul kanske var lite grovt att kalla honom. Han var ju trots allt min plastbror, det var meningen att jag skulle vara vän med honom och han med mig. Dock fanns det ett problem, hans attityd och hans beteende var något som inte gick att ducka för. Vad jag än gjorde så var han där och klankade ner på mig. Vem jag än var vän med så var han där och skrämde iväg personen. Jag hade alltid undrat varför han betedde sig som han gjorde, men grunden till det hela kunde jag aldrig ha anat. "Vad är det med dig? Varför ska du alltid få mig att må dåligt?" viskade jag fram med sprucken röst. Mina tårar rann ner för mina kalla kinder. "Jag har min anledning, men ingen kan få veta. Inte ens du" viskade han som svar. Hans röst var mörk och hans iskalla, blåa ögon var fyllda av tårar.