Hey! This is a series of one shots between human Bill Cipher and the reader! Enjoy! Please request if you'd like a one shot made, just tell me what it's about and I'll get working on it! It could be mature...it depends;)

Tess förväntar sig ännu ett tråkigt år när skolan början, hon har många vänner och har kommit över sitt ex Alec som var otrogen mot henne ett år tidigare. Dock allting förändras när just Alec flyttar in på andra sidan gatan och tar hela skolan med storm. ****** Han drar handed igen sitt ruffsiga, mjuka, bruna hår och lutar sig sedan mot räcket. ''Dregla inte på mattan, raring.'' Flinar han och blinkar åt mig, det är nog att väcka mig ur dvalan och bli medveten om situationen. Jag sätter fart längs hallen och tar dörren till höger som han sa, dock springer jag in i en stor gaderob. Jag hör honom skratta hånfullt i hallen, jag känner mig generad. Antingen kan jag inte höger-vänster eller så lurade han mig. ****** ''Alec, om du är nära nog för mig att slå dig är du för nära och om du är så nära så kommer jag att slå dig.'' ****** Bästa placering Tonårsböcker #2 Humor #1

''Dante?'' viskade jag och petade på honom. Inget svar. ''Dante, snälla svara. Jag klarar mig inte utan dig.'' Jag rörde hans rygg och kände hans andetag. ''Mamma?'' hörde jag Dante viska. ''Dante, vad du än gör titta inte. Lova mig att du blundar tills jag säger att det är okej.'' Sa jag och försökte låta stark på rösten. ''Varför gråter du?'' ''Lova mig att du blundar tills jag säger att det är okej!'' Sa jag och kvävde en snyftning. ''Okej, jag lovar.'' OPS! Denna berättelse är INTE baserad på personliga upplevelser av något slag!

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

A Jason Dilaurentis imagine. From pretty little liars.

[FINISHED] John's niece is coming over, she has a special paranormal gift, she can read minds. That will make sure that there will be quite a competition between Sherlock and the girl, who can solve the cases faster and better? This story finds place after the first season of the BBC series Sherlock.

Looking down to the small child I had given life to, her golden hair already thick and beautiful. But I had not seen her eyes yet. I was crazed, wild by now. I needed to know. Just then her long blonde eyelashes gave way to reveal a gorgeous set of eyes I ever saw. Sparkling green were a with thousands of gold flecks dancing in her iris. They were his eyes. Jamie's eyes. She wasn't Robert's, thank the Mother. But, a princess needed a name, she needed something that would be remembered for the ages. She needed something almost poetic, something of a song and ravishing beauty, I smiled," I shall name you Taywin, princess Taywin. After your grandfather and your Father." I had said the last part almost to a whisper, just so only my little Taywin could hear me. She was mine and Jamie's. Robert would never have her, no one will. She could become the Queen, the Queen of the Iron Throne. Queen of men, Queen Taywin.