Noah, James Noah Edward Styles och hans lillasyster Amberley Nora Horan eller som Noah kallar henne, Berry, har blivit lämnad hos Noahs morbror och hans fru efter att deras pappa dött i en bilolycka. Amberley dansar balett för att komma bort från smärtan. Under något som ska likna en olycka försvinner Berry spårlöst och hon blir en helt ny person. My Little Berry är sjätte delen av You & I, Night Changes, Nightmare , Please,Remeber me och I will remember you.

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

Nja, djävul kanske var lite grovt att kalla honom. Han var ju trots allt min plastbror, det var meningen att jag skulle vara vän med honom och han med mig. Dock fanns det ett problem, hans attityd och hans beteende var något som inte gick att ducka för. Vad jag än gjorde så var han där och klankade ner på mig. Vem jag än var vän med så var han där och skrämde iväg personen. Jag hade alltid undrat varför han betedde sig som han gjorde, men grunden till det hela kunde jag aldrig ha anat. "Vad är det med dig? Varför ska du alltid få mig att må dåligt?" viskade jag fram med sprucken röst. Mina tårar rann ner för mina kalla kinder. "Jag har min anledning, men ingen kan få veta. Inte ens du" viskade han som svar. Hans röst var mörk och hans iskalla, blåa ögon var fyllda av tårar.

"Du är som en fjäril. Innan man lär känna dig så är du blyg och tystlåten. Du håller det mesta för dig själv och du vågar inte riktigt släppa in någon i din lilla kokong. Men när du känner dig trygg med omgivningen och ditt umgänge så bryter du dig ur din kokong och ut kommer en otroligt vacker och underbar fjäril. Jag lärde känna dig. Du öppnade din kokong för mig. Jag fick en alldeles egen fjäril. Mi mariposa." Han visste redan vid första ögonkastet att hon var den rätta för honom. Men deras liv såg helt olika ut. De bodde flera hundra mil ifrån varandra, i olika land. De hade olika mål i sina liv. Hur skulle de kunna få ett förhållande att fungera? De kanske inte var menade för varandra trots allt.