"En dag så hände det bara. Ingen var beredd på att det skulle hända. Det bara gjorde det." En dag, blev The Big R.I.P verklighet. Men det blev inte riktigt som forskarna hade räknat ut. Det blev en överlevare. Wattys Awards 2016: Bokslukaren

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Klassen får besök av en författare. Hon vill gärna fotografera eleverna i klassen. Marina vet att hennes mamma har förbjudet henne att någonsin bli fotograferad för att lägga ut bilden på nätet. Marina har glömt varför. När dem den här dagen har en vikarie som inte känner till fotoförbudet, tar Marina chansen att få vara precis som alla andra. Hon går med på att bli fotograferad och få bilden utlagd på författarens blogg, utan att ha en aning om de skrämmande konsekvenserna. Boken finns nu att köpa på nätet. Här är länken till Adlibris https://www.adlibris.com/se/bok/mordande-foto-9789186485573 Nu fortsätter jag skriva på Resa utan slut https://www.wattpad.com/story/66429330-resa-utan-slut Kramisar Kim :-)

Nja, djävul kanske var lite grovt att kalla honom. Han var ju trots allt min plastbror, det var meningen att jag skulle vara vän med honom och han med mig. Dock fanns det ett problem, hans attityd och hans beteende var något som inte gick att ducka för. Vad jag än gjorde så var han där och klankade ner på mig. Vem jag än var vän med så var han där och skrämde iväg personen. Jag hade alltid undrat varför han betedde sig som han gjorde, men grunden till det hela kunde jag aldrig ha anat. "Vad är det med dig? Varför ska du alltid få mig att må dåligt?" viskade jag fram med sprucken röst. Mina tårar rann ner för mina kalla kinder. "Jag har min anledning, men ingen kan få veta. Inte ens du" viskade han som svar. Hans röst var mörk och hans iskalla, blåa ögon var fyllda av tårar.