"Jag vet att du inte mår bra" Vi hade som uppgift i skolan att skriva en novell. Detta är vad jag skrev. Vi behöver prata mer om psykisk hälsa i skolan. Idag finns det en massa ungdomar som är deprimerade och har självmordstankar. De behöver hjälp även om de inte ber om det.

Nja, djävul kanske var lite grovt att kalla honom. Han var ju trots allt min plastbror, det var meningen att jag skulle vara vän med honom och han med mig. Dock fanns det ett problem, hans attityd och hans beteende var något som inte gick att ducka för. Vad jag än gjorde så var han där och klankade ner på mig. Vem jag än var vän med så var han där och skrämde iväg personen. Jag hade alltid undrat varför han betedde sig som han gjorde, men grunden till det hela kunde jag aldrig ha anat. "Vad är det med dig? Varför ska du alltid få mig att må dåligt?" viskade jag fram med sprucken röst. Mina tårar rann ner för mina kalla kinder. "Jag har min anledning, men ingen kan få veta. Inte ens du" viskade han som svar. Hans röst var mörk och hans iskalla, blåa ögon var fyllda av tårar.

"Zinkensdamm, vi springer väl in i varann?" Tänk att en sommar kunde förändra allt föralltid.

Allting var så bra på semestern i Turkiet. Hon hade funnit sin livs kärlek, trodde hon i alla fall. Men när det väl kom till kritan så visade det sig att det bara var en sommaromans. De var ju trots allt bara tolv år gamla. De var för unga för att förstå sig på kärleken. I slutet av sommaren åkte hon hem till Stockholm och han åkte hem till Malmö. De visste mycket väl att ett distansförhållande aldrig skulle fungera, så de gjorde slut. De gick vidare i sina liv. Åren gick. Gymnasium stod näst i tur på listan. En helt ny skola, en helt ny klass, ett helt nytt liv väntade henne innanför portarna. I klassrummet mötte hon de där chokladbruna ögonen. Framför henne satt killen som hade besökt hennes drömmar i åratal. Var det ödet? Men deras förhållande gick inte som en dans på rosor längre. Fler och fler problem uppstod. De hade förändrats med åren. Kanske hade de vuxit ifrån varandra. Kanske var det inte ödet som knackade på dörren. Det här är berättelsen om Lovisa och Fabian.

Förbjuden kärlek, krossade hjärtan och hårda ord. Hur kunde det bli positivt? Milly ställde sig frågan gång på gång. Allt var Ryans fel, brukade hon tänka, det var enklare att tänka så. Det var Ryans fel att hon blev utslängd från sina föräldrars hus. Det var Ryans fel att hon blev utfryst av hela skolan. Eller var det Ryans fel? Kanske snarare Ryans förtjänst. De tyckte att de hade gjort ett misstag, men när de verkligen insåg vad de hade gjort så kanske de ändrade sig. Kanske tyckte de att de hade gjort ett mirakel istället. Så frågan som ställs är, gjorde de ett misstag eller ett mirakel den där regniga kvällen i oktober?

"Du blev min Romeo. Jag lät dig bli min lycka, min trygga famn, mitt allt. Det var det jag gjorde fel. För jag var aldrig din Julia.."

Hermione återvänder till Hogwarts skola för att fullgöra sin utbildning efter kriget. Men hon lägger snabbt märke till att saker och ting har förändrats. Hon har fortfarande kvar sina bästa vänner Ginny Weasley och Neville Longbottom men hon kan inte undgå att lägga märke till uppmärksamhet från oväntat håll... Nämligen sin svurne fiende Draco Malfoy som efter sex års mobbande plötsligt får tillbaka av Hermione. Frågan är, är det verkligen bara negativa känslor som dessa motsatser hyser för varandra, eller kan det finnas något mer... Denna bok är skriven i både Hermiones och Dracos perspektiv. Men vissa avsnitt kan även komma att handla om de övriga karaktärerna. För att det inte ska bli några missförstånd. JK Rowling är grundaren till denna värld, som kommer ifrån hennes böcker. Karaktärerna och miljön i denna bok är hämtade ifrån dem. Allt cred går till henne!

Följ tre tjejers vardag - i skräcken av att bli mördade precis som den första av de fyra blev... Följ även en poliskommisaries arbete om mordet i några kapitel, samt mördarens perspektiv i annan textstil.

Följ 13-åriga Sandra på en gastkramande berättelse som bland annat handlar om en mördarbenägen pojke...