Bianca är fjorton år och trehundrasextioen dagar första gången som hon träffar Kim. I Kims sällskap känner sig Bianca både trygg och alldeles geléaktig på samma gång. Kim är så häftig och snygg, och ställer inga onödiga frågor om döda mammor, ångest eller hjärtesorg. ~~~ Fristående uppföljare till "Sjutton år, trettiotvå dagar och blind". [TW: Självmord. Ätstörningar. Sex.] INGEN FANFIC! (Bianca är bara directioner ok)

En berättelse om mysterier, vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Han tror att han inte har någonting, men han har allt. Han kan inte se att så många människor runt omkring honom älskar honom. Han vill inte bli räddad av någon tills den dagen han möter en väldigt speciell person. Det förändrar verkligen allting. 🚫 ⊱ VARNING! 15+ Innehåller: mord, våld, självskador, droger och fest ⊰ ⚠️ (𝑰𝒏𝒏𝒆𝒉å𝒍𝒍𝒆𝒓 𝒃𝒊𝒍𝒅𝒆𝒓 𝒐𝒄𝒉 𝒎𝒖𝒔𝒊𝒌) OBS: Jag har börjat skriva om/redigera denna bok. Jag kommer att avpublicera den när det är dags för nya versionen. Den är riktigt gammal nu då den börjades skrivas på redan 2008 när jag var sjutton år. Omslagsbild skapad av mig med hjälp av en Ai-app. Påbörjades: 29 jan 2018 Avslutades: 19 maj 2019 Alla rättigheter förbehållna. 2018-2019 © eemilymariaa

Charlie Franzén har ett perfekt liv. Han bor med sina föräldrar i en stor lyxvilla. Han har en svart mops som heter Oz, går i en fin privatskola och spelar fiol i symfoniorkestern vid operan. Han har en underbar flickvän och är populär bland de andra eleverna. Hans föräldrar tjänar stora summor pengar och älskar att skämma bort sin son. De låter honom till och med ha fester i huset då de är bortresta! Listan kan göras lång... men det är på just en sådan föräldrarna-på-arbetsresa-hela-huset-ff-fest, som allt det där perfekta i Charlies liv plötsligt börjar att flagna. På festen dyker nämligen en ny tjej på skolan upp. Hon är högljudd och skum och kallar Charlie för Adrian. Hon är givetvis full, men måndagen efter i skolan så möts de igen, och hon står fast vid sitt ord: Han ÄR Adrian Rosenberg. Men det är han ju inte. Eller? _________________________ Omslag: Fantastiska @WorksByAmeliss tusen tack! 🖤

Sista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra. Sista gången jag såg dig var när eftermiddagssolen målade varma färger i ditt ansikte. Majluften var varm och blomblad yrde omkring, några fastnade i ditt hår och jag plockade försiktigt bort dem och du sa att du älskade mig men att det var för komplicerat, att jag förtjänade någon bättre. Jag bad dig sluta, sa att du inte skulle säga så, och då sa du att du förgiftar mig, "jag drar ner dig i mitt hål, Fred, fattar du inte det?" och jag ville täppa till din mun med en kyss för att tysta dig, men jag var så trött på att du ständigt tog upp samtalsämnet, som om du var värdelös, jag ville få dig att inse att du är den som har fått mig att le mer än någon annan i hela världen, att det där hålet inte existerade, att du visst förtjänar mig, att vi båda förtjänar varandra, att det inte finns någon bättre för mig. *** 18-åriga Fred spelar ständigt rollen av den plikttrogne sonen. Han går naturlinjen på Södra Latin, ett gymnasium på Södermalm i Stockholm, har höga betyg och ingen frånvaro. Men kraven han har på sig själv är för höga. Inte bara det faktum att han känner sig misslyckad om han får lägre än B på ett prov. Missnöjet med kroppen eskalerar i en ätstörning som han själv inte är medveten om. På samma gymnasium går 17-åriga Lukas humanistisk linje. Han är trött. Ångestfylld, deprimerad och trasig. Hemma blir han fysiskt och psykiskt misshandlad av sin far. När Freds och Lukas vägar korsas uppstår någonting. Början till en förälskelse, en passion utan dess like. Hand i hand tar de sig igenom årskurs tre, omedvetna om döden som kommer att skilja dem åt.

Universum ger inte dig personerna du vill ha, universum ger dig personerna du behöver. Som finns där för att hjälpa dig, skada dig, lämna dig, älska dig och göra dig till personen du är menad att vara. Universum gav mig Dante Lindhe. Universum gav mig en utmaning. Att älska någon. Det är svårt, fruktansvärt svårt. Kärleken gör dig blind, när vet man när den andra gör fel? Kan ens personen du älskar mest av allt i hela världen göra fel? Och vad gör man när den väl gör det? Om bara universum kunde varnat mig hur svårt det skulle vara, så att mina tårar inte skulle behöva gömmas under sommarregn.