Connecting to Video Chat... "Hi!" "Oh. Oh my god. Oh god." "What?" "I thought you were a boy." --- all characters and situations in "i thought you were a boy" are works of fiction. highest rankings: #2 in Short Story (07/15/17) #1 in "girlxgirl" (06/11/17) #1 in "freethelgbt" (09/06/17) #1 in LGBT+ (06/15/17) #1 in "shortstorycollection" (09/30/18) #22 in "story" (10/06/18)

vi ska bli fria. livet är ett fängelse, våra tankar håller oss fångna. men du och jag, vi ska rymma. copyright © redprincesses 2016 högsta placering: 2 i poesi

Även om vår historia tog slut mitt i en mening är det fortfarande min favoritdel av hela boken. Jag saknar dig Alec. ~~~~~~~ Tredje delen efter Additced och Protected. Rekommenderar er att läsa dem först! Av: linniegrundmark ©Copyright 2016 Wattys 2016 vinnare i kategorin bokslukaren. Tack alla som läser!

The memories of you is what's keeping me alive. ~~~~ Av: linniegrundmark ©Copyright 2016 •••••Det här är INTE en TFC-fanfiction! Det är inte meningen att en av huvudpersonerna ska vara Felix Sandman!••••• "Du fick mina ögon att tåras och än en gång har du lyckats" - Dominalove "En sjukt (ursäkta språket) jävla bra bok❤️ en väldigt fin men ändå väldigt sorglig bok som fick mig att storböla i slutet❤️❤️ men iaf så är du en sjuuuukt bra författare och jag älskaaaar dina böcker❤️❤️" - Emsam060602 TACK till alla som läst, ni får mig att fortsätta!<3

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Året är 2120, världen är moderniserad och brutal. Allting som spelar roll är pengar, och har du inte det är du så gott som körd. När Anastasia föds går något fel. Hon är annorlunda och det är något konstigt med henne. Hennes mamma dör vid födslen och hennes pappa bestämmer sig för att sälja Anastasia till ett laboratorium. Hon växer upp runt elaka människor i vita rockar, sprutor och olika tester. För att hon är annorlunda. Trots att hon är infångad och fast drömmer hon om att ta sig därifrån. Och när hon träffar ett annat testobjekt precis som henne växer hoppet. Han vill också därifrån. "Är beroende av denna, så himla bra!!" "Läste den här i somras, sjukt bra! Fick tårar i ögonen när den slutade" "Kan inte fatta att den är slut!!! Den var så himla bra. Man blir så rörd att man nästan gråter. Tsck för denna underbara bok <3"

Bianca är fjorton år och trehundrasextioen dagar första gången som hon träffar Kim. I Kims sällskap känner sig Bianca både trygg och alldeles geléaktig på samma gång. Kim är så häftig och snygg, och ställer inga onödiga frågor om döda mammor, ångest eller hjärtesorg. ~~~ Fristående uppföljare till "Sjutton år, trettiotvå dagar och blind". [TW: Självmord. Ätstörningar. Sex.] INGEN FANFIC! (Bianca är bara directioner ok)

01:36 AM. Mobilen låter. Är det pappa? Nej. Det är bara en idiot med fel nummer. *** Korta delar.