Jag trodde aldrig att jag skulle falla så hårt för någon, men det gjorde jag. Och det är ingenting jag ångrar. ©Moabirb 2017 - 2018

Kärleken kommer, kärleken går, ondskan består. Anna Roos är en helt vanlig gymnasietjej, med alla tillhörande upp- och nedgångar i livet. Hemma är hennes liv ur balans, med en familj som står och balanserar på kanten till helvetet. När Annas bästa vän dessutom vänder henne ryggen tror hon att det aldrig kommer bli bra igen. Men så flyttar en ny familj in i grannhuset, med en spännande son, och plötsligt tar livet en oväntad vändning. Hade hon vetat vad som väntade hade hon aldrig sagt hej till honom den där soliga vårdagen, hon hade lagt benen på ryggen och sprungit åt andra hållet. Men med känslor som sprakar är det lätt att missa viktiga detaljer och det dröjer för länge innan Anna inser att något är fel. Riktigt fel. Vad döljer grannfamiljen och vilka hemligheter lurar i mörkret? Det här är historien om Anna och David, om hur hjärtan flätas samman och dras isär. Lämnar sår efter sig som aldrig kommer att läka. Känslor som aldrig försvinner. Mardrömmar utan dess like.

Det som tändes förra året hade aldrig fått flamma upp till något, vi dödade lågan så fort hösten kom. Men nu, nu var jag uppe bland molnen och kände hjärtats lätta men så otroligt starka slag. Det var omöjligt att inte falla för honom nu. Helt omöjligt.

"Zinkensdamm, vi springer väl in i varann?" Tänk att en sommar kunde förändra allt föralltid.

"Fyfan vad du är omogen." "Jag vet." Luleå är Sveriges 24e största stad enligt Wikipedia. Den har cirka 76000 invånare däribland Ester Malm. Sverige i helhet har cirka 10 000 000 invånare däribland en Ester Malm och en Noel Flike. Båda två vet inte vad som kommer hända på bara några månader. De vet inget om alla texter som ska skrivas och alla tårar som ska torkas. De vet inget om alla sår som kommer skapas. Vissa försvinner aldrig. Det enda de kan vara säkra på egentligen är att ödet är en konstig sak som inte alltid verkar planera folks öden på ett bra sätt. theamericanhorror®

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

Bianca är fjorton år och trehundrasextioen dagar första gången som hon träffar Kim. I Kims sällskap känner sig Bianca både trygg och alldeles geléaktig på samma gång. Kim är så häftig och snygg, och ställer inga onödiga frågor om döda mammor, ångest eller hjärtesorg. ~~~ Fristående uppföljare till "Sjutton år, trettiotvå dagar och blind". [TW: Självmord. Ätstörningar. Sex.] INGEN FANFIC! (Bianca är bara directioner ok)