När Max flyttar till ett hus nära havet faller han omedvetet offer för en grupp människoätande sirener. En av dem, vid namn Florian, får i uppdrag att lura ner Max i havets djup. Det strikt förbjudna, som är bestraffat med döden, händer: Florian förälskar sig i människan.

Sirenen Florian lämnar havet och tar sig upp på land. Med hjälp av ett magiskt sjögräs förvandlas han nästan helt till en människa. Men i människornas värld är han inte längre fruktad, utan ses snarare som ett hjälplöst freak. Dessutom är han förälskad i Max, pojken som helst lämnar sitt och havsfolkets förflutna bakom sig. Frågan är bara om Max kan motstå någon vars huvudtalang och specialité är att locka och dra ner människor i djupet av längtan. (Nästan fristående del 2 av "Under ytan". Om du läst del 1 kommer säkert del 2 kännas "fylligare" så om du föredrar det, läs första delen!)

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

:)

Sjuttonåriga Mika är med om en svår olycka och förlorar synen. Hennes liv förändras drastiskt och hon måste förlita sig på ljud runt omkring sig och använda så kallade "blindkäppar". Det är som att födas i en helt ny värld och kompisarna verkar inte fatta ett jävla skit. Mitt i allt kaos kommer hon i kontakt med skolans badboy Wincent, genom en incident då hon råkar hälla latte över honom... *** Det verkar inte som att Stella satte något lock på latten, för jag hör ljudet av splashande vätska som, jag är rätt så säker på, nu befinner sig på personen framför mig. Jag hinner inte be om ursäkt förrän personen ger ifrån sig ett smärtsamt vrål. Jupp, totally latteduschad. "Förlåt", mumlar jag. Jag kan inte se ifall någon tittar åt vårt håll, men jag är ganska säker på att de flestas blickar i korridoren nu vilar på oss. Killens vrål var inte speciellt lågt. Till min fasa verkar han inte så förstående heller. "Vafan äru blind eller?" Faktiskt, ja. *** [Varning: Självskador. Självmord. Sex. Aningen grovt språk och våld.] Wattys Awards 2016: Samlarutgåvan. Copyright: @smultronjordgubbe 2015-2016 ( Flera år sen jag skrev denna nu så ta den med en nypa salt... jag var ung okay xD )

Prolog: Jonna är en tjej på 16 år som går första året på gymnasiet. Hon hatar verkligen skolans "största killgäng" Och Nicklas som är "ledaren" av gänget är den killen hon hatar allra mest så det inte går att beskriva. Hela gänget har bara fester och ligger runt. Men det värsta av allt är att Jonnas mamma dejtar Nicklas pappa och det dröjer inte länge innan Jonna och Nicklas blir halvsyskon. Jag tryckte upp henne mot väggen och kysste henne ner för halsen och upp igen, när jag kom till örat viskade jag "du är min, bara min!" Sen kysste jag henne mjukt... OBS, innehåller sex scener! Förbjudet att ta idéer och handling!

Jag visste att från första stund, när ordet "min" tyst väste ur Linns mun, att Adam var hennes. Allt hade gått som planerat - Linn skulle få honom och jag skulle bli tillsammans med Arvid - om inte jag hade träffat honom och pratat med honom, pratat med honom på riktigt. Om inte våra blickar hade möts, och vi insett hur lika vi var. Om inte jag hade blivit sprängförälskad i honom, och han likaså i mig. Om det inte hade hänt, så hade allt gått inom planerna. Det är bara så synd att jag har konsten att alltid läsa mellan raderna. Hanna bor med sin familj i en fyra rums lägenhet i en liten kommun utanför Stockholm. Hon går sista året i det stressfyllda högstadiet och hennes bästa vän är klassens centrum. Men en dag, precis dagen innan höstlovets slut, flyttar det in en ny familj i lägenheten två trappor upp. Från det ögonblicket och framåt, måste Hanna kämpa sig igenom valet mellan vänskap eller kärlek.