"Jag får inte älska dig, men jag gör det ändå"

ANDRA DELEN AV f.s| Min Brors Bästa Kompis Vad händer egentligen efter att killarna blivit ett band, som snart visar sig bli Sveriges största pojkband ? Följ med Felix och Emelies resa när killarna stöter på både problem och goda nyheter när de blir Sveriges största pojkband

Kedjorna som fjättrade mina ben i den gråa- och kalla stenväggen, var mitt straff. Ett straff jag kanske förtjänat? Om jag ändå kunde förstå varför det var fel att vara den jag var? Bojorna gjorde det omöjligt för mig att fly. Fly från dessa omslutande väggar som dolde allt ljus och ljud från utsidan. Väggarna som krympte för varje liten minut jag satt här inne. Rädslan för trånga utrymmen var min största skräck här i livet och nu satt jag här; Oförmögen att fly, oförmögen att känna doften av friheten, oduglig att vara mig själv, oduglig att älska, en usel dotter, ett minne blott av vad jag skulle kunna frambringa här i livet. En misslyckad ättling. Fortsättning följer..

#6 i "Fan-Fiction" Ni vet när man brukar vara på typ toaletten så står det en massa telefonnummer nerkladdade på väggarna, eller i sporthallar så står det nummer på omklädningsrummens väggar ? Tack vare att jag och en kompis gick på toaletten på en fest fick jag dig i mitt liv. Tack vare att någon skrivit ditt telefonnummer på väggen blev du mer än en främling för mig. || Första delen i Hans Nummer serien ||

{Bok 2 i HeartBeat-serien} Det gör så jävla ont att inte ha dig hos mig. Det gör så jävla ont att inte få se dina fina ögon varje dag. Det gör så jävla ont att inte få känna dina läppar mot mina. Det gör så jävla ont att inte känna mig älskad. Det gör så jävla ont att få reda på att du älskar någon annan. Det gör så jävla ont. **** Del 2 av HeartBeat ~M&M så jag rekommenderar att läsa den först! Sexuella handlingar förekommer :)

{Bok 5 i HeartBeat-serien} *** [...]"Jag lovar att alltid välja dig i första hand, vad som än står på spel" "Jag lovar att alltid skydda dig mot allt ont" "Jag lovar att ta hand om dig även i dom svåraste tiderna" "Jag lovar att aldrig sluta älska dig"[...] *** Läs HeartBeat, It Hurts, Scars och Like Puzzle Pieces innan denna då detta är bok 5 :)

Prolog Jag hade väl levt ett bra liv? Goda vänner, härliga ridturer från hästryggen och träffat någon som ligger mig varmt om hjärtat. Varför behövde det ta slut när det äntligen var bra? Från sticksåren efter kniven flödade blodet och rann ner över mina kläder, kläderna jag valt omsorgsfullt för Dylan skull, och ner på trägolvet under mig. Min kropp kändes tung mot tyngden som satt på mig. Skrattade ondskefullt, helt utan skam i kroppen och saknade en själ. Ögonen tittade på mig med mord i blicken, höjde kniven över min bröstkorg och siktade in sig på det enda som höll mig levande. En gnista tändes och kniven for rakt in i mig.

{Bok 4 i HeartBeat-serien} "Vi är som pusselbitar. Jag kommer aldrig sluta älska dig" Två år har gått. Två år utan din kärlek. Två år utan din närhet. Två år utan dig. *** Detta är bok 4 av HeartBeat, It Hurts och Scars så läs dom först! :D Skriver allt på svenska nu eftersom Sophia numera bor i Norge så det är typ som hennes "svenska" nu HAHAHAHAHAH hoppas ni förstår <3

{Bok 1 i HeartBeat-serien} "Kan du høre min hjerterytme?" Jag nickade och lyssnade till hans hjärtslag. "Det slår for deg nå" --- 1. Norskan är sämst då jag använder Google Translate 2. Jag kan inte ett skit om fotboll 3. Jag vet att många andra har skrivit böcker med samma handling men jag blev så jävla taggad på att skriva denna boken och jag har sjukt många idéer. 4. Hoppas ni gillar den ändå <3 Fet jävla stor cringe-varning då detta var första boken jag skrev:)

Vid den tidiga morgonen öppnades en ytterdörr av gammalt trä långsamt upp för att inte låta den spela ett gnisslande ljud för att väcka upp resten av folket i huset. In genom dörren kom en skuggad och smal gestalt in med en brun cowboyhatt, klädd i svarta slitna skinnbyxor, blårutig skjorta, röd scarf och i bruna cowboy boots. Den besynnerliga gestalten smet in genom dörren och lät den långsamt glida igen med ett klick. huset var fortfarande tomt och ingen verkade vara vaken, vilket fick gestalten att pusta ut, men bara för en kort stund innan någon grabbade tag om axeln på den. Rösten tillhörde mig, Kathy Silverfield, dotter till en ensamstående bonde och det enda barnet. Min far slet av mig hatten och mitt röda hår föll ner över axlarna. Jag stirrade in i min fars bruna ögon, skärrad men lättade. "Kathy, när ska du sluta klä dig som en man och uppföra dig som en kvinna?" Muttrade min far och släppte taget om min axel, där jag i morgon garanterat, skulle ha ett blåmärke! Fortsättning följer...