Vi springer väl in i varandra? Den här berättelsen handlar om Noel Flike och Victoria Carlén. Uppmärksamma att personerna går sista året i gymnasiet men ingen musik har släppts än, alla är lika gamla dvs går Dante också sista året om ni blir förvirrade. Läs gärna min första bok: Vi Dansar Vidare I Livet.

"Vad tänker du på?" "Att kyssa dig" "Kyss mig"

Han hittar hennes pass på en hemmafest. ------- En novell om Noel Flike

"Noel Flike? Lägg av, du vet att han är en fuckboy"

"Dem drömmar som fanns dem var värda miljoner. Pappa sa, pappa sa: 'Håll dig på jorden. Ja, du kan lyckas, så länge du tror det' " Smärta. Det är ett av begreppen som Vendela Larsson känner till bäst. Både fysisk och psykisk. Ett annat begrepp hon känner till nästan lika bra är "drömma". För det är just den hon gör: Drömmer. Drömmer om allt hon aldrig kommer kunna göra och alla personer hon aldrig kommer kunna träffa. Drömma. Det är ett fint ord. Speciellt när drömmarna slår in. del ett startad; 16 maj 2018 del ett avslutad; 21 juli 2018 status: färdigskriven del två startad: 16 maj 2019 del två avslutad: - status: pågående

De passar perfekt tillsammans, nästan som pusselbitar brukar de flesta säga. Ändå är de båda så olika.. en berättelse om hur en känd kille och en blyg tjej blir kära i varandra genom helt vanliga sms

"Du är som en fjäril. Innan man lär känna dig så är du blyg och tystlåten. Du håller det mesta för dig själv och du vågar inte riktigt släppa in någon i din lilla kokong. Men när du känner dig trygg med omgivningen och ditt umgänge så bryter du dig ur din kokong och ut kommer en otroligt vacker och underbar fjäril. Jag lärde känna dig. Du öppnade din kokong för mig. Jag fick en alldeles egen fjäril. Mi mariposa." Han visste redan vid första ögonkastet att hon var den rätta för honom. Men deras liv såg helt olika ut. De bodde flera hundra mil ifrån varandra, i olika land. De hade olika mål i sina liv. Hur skulle de kunna få ett förhållande att fungera? De kanske inte var menade för varandra trots allt.

Han hade byggt upp en mur runt om sig. En känslokall fasad utan tanke på sina egna eller andras känslor. En mur, hård som sten, som alla tjejer försökte fälla men aldrig lyckades. Men jag lyckades. För egentligen var muren gjord av glas. Hemlighet efter hemlighet blottades, känslor och tankar smög sig fram. Muren föll och han blev mjuk. Han blev som förut, men han skulle aldrig bli sig själv igen. Såren läkte inte. Hans hjärta var brustet och skulle aldrig kunna lagas. Hur mycket han än ville bli av med sitt beteende så gick det inte. Han var fast. Och det fanns inget jag kunde göra för att ändra honom, trots att jag hela tiden trodde det. Det var precis som alla sa. "Du är inte ensam. Du är inte ensam om att tro att han föll för dig och kommer ändra sig på grund av dig. Du är inte ensam om att tro att han älskar dig."

"Emilia, jag önskar dig all lycka däruppe. Jag vet att du kommer vaka över mig och vår dotter. Jag vet att du kommer se till att vi får det bra, att vi klarar oss. Och jag kommer se till att vår dotter får det bra. Jag kommer göra allt i min makt för att göra henne lycklig. Jag kommer älska henne med hela mitt hjärta och jag kommer få henne att förstå att du älskar henne med hela ditt hjärta. Jag kommer uppfostra henne exakt så som vi har pratat om. Jag kommer ta med henne till hockeyhallen och lära henne allt jag kan. Jag kommer ge henne den relation med sin mormor och morfar som hon har rätt till att ha. Jag kommer alltid sätta henne först. Jag kommer skydda henne med allt jag har. Jag kommer ge henne världen." *Bok 1 ur Världen-serien

Han var så fake. Frågan var vilken sida av honom jag gillade bäst, personen ha låtsades vara framför kamerorna eller denna nya person som jag inte trodde existerade?