Nja, djävul kanske var lite grovt att kalla honom. Han var ju trots allt min plastbror, det var meningen att jag skulle vara vän med honom och han med mig. Dock fanns det ett problem, hans attityd och hans beteende var något som inte gick att ducka för. Vad jag än gjorde så var han där och klankade ner på mig. Vem jag än var vän med så var han där och skrämde iväg personen. Jag hade alltid undrat varför han betedde sig som han gjorde, men grunden till det hela kunde jag aldrig ha anat. "Vad är det med dig? Varför ska du alltid få mig att må dåligt?" viskade jag fram med sprucken röst. Mina tårar rann ner för mina kalla kinder. "Jag har min anledning, men ingen kan få veta. Inte ens du" viskade han som svar. Hans röst var mörk och hans iskalla, blåa ögon var fyllda av tårar.

Allting var så bra på semestern i Turkiet. Hon hade funnit sin livs kärlek, trodde hon i alla fall. Men när det väl kom till kritan så visade det sig att det bara var en sommaromans. De var ju trots allt bara tolv år gamla. De var för unga för att förstå sig på kärleken. I slutet av sommaren åkte hon hem till Stockholm och han åkte hem till Malmö. De visste mycket väl att ett distansförhållande aldrig skulle fungera, så de gjorde slut. De gick vidare i sina liv. Åren gick. Gymnasium stod näst i tur på listan. En helt ny skola, en helt ny klass, ett helt nytt liv väntade henne innanför portarna. I klassrummet mötte hon de där chokladbruna ögonen. Framför henne satt killen som hade besökt hennes drömmar i åratal. Var det ödet? Men deras förhållande gick inte som en dans på rosor längre. Fler och fler problem uppstod. De hade förändrats med åren. Kanske hade de vuxit ifrån varandra. Kanske var det inte ödet som knackade på dörren. Det här är berättelsen om Lovisa och Fabian.

"Du är som en fjäril. Innan man lär känna dig så är du blyg och tystlåten. Du håller det mesta för dig själv och du vågar inte riktigt släppa in någon i din lilla kokong. Men när du känner dig trygg med omgivningen och ditt umgänge så bryter du dig ur din kokong och ut kommer en otroligt vacker och underbar fjäril. Jag lärde känna dig. Du öppnade din kokong för mig. Jag fick en alldeles egen fjäril. Mi mariposa." Han visste redan vid första ögonkastet att hon var den rätta för honom. Men deras liv såg helt olika ut. De bodde flera hundra mil ifrån varandra, i olika land. De hade olika mål i sina liv. Hur skulle de kunna få ett förhållande att fungera? De kanske inte var menade för varandra trots allt.

Förbjuden kärlek, krossade hjärtan och hårda ord. Hur kunde det bli positivt? Milly ställde sig frågan gång på gång. Allt var Ryans fel, brukade hon tänka, det var enklare att tänka så. Det var Ryans fel att hon blev utslängd från sina föräldrars hus. Det var Ryans fel att hon blev utfryst av hela skolan. Eller var det Ryans fel? Kanske snarare Ryans förtjänst. De tyckte att de hade gjort ett misstag, men när de verkligen insåg vad de hade gjort så kanske de ändrade sig. Kanske tyckte de att de hade gjort ett mirakel istället. Så frågan som ställs är, gjorde de ett misstag eller ett mirakel den där regniga kvällen i oktober?

"Du blev min Romeo. Jag lät dig bli min lycka, min trygga famn, mitt allt. Det var det jag gjorde fel. För jag var aldrig din Julia.."

"Det händer aldrig något i våra liv. Varför har vi så tråkiga liv?" "Jag håller med. Vi måste hitta på något i sommar!" "Jag har en ide.." "Vadå?" "Cykelsemester på Gotland" Gotland, sommar, vänner och killar, kan det bli bättre?

Han hade byggt upp en mur runt om sig. En känslokall fasad utan tanke på sina egna eller andras känslor. En mur, hård som sten, som alla tjejer försökte fälla men aldrig lyckades. Men jag lyckades. För egentligen var muren gjord av glas. Hemlighet efter hemlighet blottades, känslor och tankar smög sig fram. Muren föll och han blev mjuk. Han blev som förut, men han skulle aldrig bli sig själv igen. Såren läkte inte. Hans hjärta var brustet och skulle aldrig kunna lagas. Hur mycket han än ville bli av med sitt beteende så gick det inte. Han var fast. Och det fanns inget jag kunde göra för att ändra honom, trots att jag hela tiden trodde det. Det var precis som alla sa. "Du är inte ensam. Du är inte ensam om att tro att han föll för dig och kommer ändra sig på grund av dig. Du är inte ensam om att tro att han älskar dig."

Två bästa tjejkompisar. En kille. Ja, ni kan ju bara tänka er detta triangeldrama. Hur ska detta sluta?

Jag visste redan innan att det jag skulle göra var helt fel. Jag visste att det skulle såra henne. Jag visste att ingenting skulle bli som vanligt efter mitt val. Jag visste att hon skulle tappa all respekt för mig. Jag visste att jag aldrig skulle bli förlåten. Jag visste att jag skulle förstöra allt. Men jag gjorde det ändå.

"Emilia, jag önskar dig all lycka däruppe. Jag vet att du kommer vaka över mig och vår dotter. Jag vet att du kommer se till att vi får det bra, att vi klarar oss. Och jag kommer se till att vår dotter får det bra. Jag kommer göra allt i min makt för att göra henne lycklig. Jag kommer älska henne med hela mitt hjärta och jag kommer få henne att förstå att du älskar henne med hela ditt hjärta. Jag kommer uppfostra henne exakt så som vi har pratat om. Jag kommer ta med henne till hockeyhallen och lära henne allt jag kan. Jag kommer ge henne den relation med sin mormor och morfar som hon har rätt till att ha. Jag kommer alltid sätta henne först. Jag kommer skydda henne med allt jag har. Jag kommer ge henne världen." *Bok 1 ur Världen-serien