När jag och min mamma flyttar in till Stockholm pågrund av hennes nya pojkvän förändras allt, både positivt och negativt. Kan man leva med sig själv när sina egna handlingar äcklar en så mycket, fast man ändå på något vis gillar det man gör? Eller är det när dessa tankar styrs in i ditt huvud som man vet att man har gått för långt?

Harry visste allt som gick att veta om Skyler. Han visste när hon gick upp på morgonen, när hon lämnade huset, när hon slutade skolan och när hon gick och la sig på kvällen. Han kunde alla hennes vanor utantill och kunde enkelt räkna upp alla hennes vänner. Andra skulle kallat det för stalking, men Harry kallade det för ''tyst uppsikt på håll''. Men med andra ord så var han besatt av henne. Hon visste dock inte vem han var, och skulle nog aldrig göra det heller. Det var i alla fall vad han trodde. Vad han inte visste var att hans namn snart skulle vara det enda hon någonsin skulle tänka på.

Från: okänt nummer *bild* Till: okänt nummer Vad skickade du precis till mig? Från: okänt nummer En dickpick ;) Bästa rank: #1 i Fanfiction

Cassandra är en helt vanlig 18 åring från Göteborg. Men en dag förändras allt, är det en bra förändring eller kan det förstöra Cassandras liv när hela hennes liv vänds upp och ner? Bästa placering: #28 i fanfiction

:)

Brooke är 17 år och har precis flyttat... flytta till en ny stad var det värsta hon kunde tänka sig. Men i den nya staden träffade hon Nathan. Han är skolans badboy, Men det alla inte vet är att han har en mörk hemlighet, Precis som Brooke...

Jennifer har precis slutat universitetet och har fått sin livs chans, Ett jobb på Sony music i London. Harry Styles, en utav medlemmarna i One Direction har ett dåligt rykte som jagar honom. Då tvingas Jennifer att överge sitt drömkontor för att inleda en relation med den brunlockiga kvinnotjusaren.

Jag blev kär i människan jag körde på, människan jag kunde ha dödat. © foooilicous | 2017

Det har nu gått tre år sedan Rosie och Shawn gick skilda vägar. Rosie vet än idag inte varför Shawn gjorde som han gjorde. Hennes liv är enformigt och tråkigt, tills dagen hon möter den hon ignorerat i tre år. Både Rosie och Shawn tror att dem har gått vidare i livet! Frågan är om det är sant? Har dem verkligen det? Har dem verkligen gått vidare, tre år senare? Hur blir det när dem stöter på varandra tre år senare? Kommer allting bli som det var förut eller är vägen dit inte lika lätt längre? (Detta är uppföljaren till "HE SAVED ME!") Skulle rekommendera att du läser "HE SAVED ME!" Först så att du har en liten inblick på vad som har hänt. Jag kommer skriva både på svenska och engelska. OBS! Denna fanfiction kan innehålla sexscener, fula ord, våld, alkohol, droger osv. DU LÄSER PÅ EGEN RISK! Hoppas du tycker om denna uppföljare... ENJOY //Yo

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*