mare nostrum; vårat hav detta är mitt hav. mitt hav av omslag. rätt sugiga omslag, men vill bara säga att det blir bättre längre fram (: Påbörjad : 13/10 - 2017 Publicerad : 13/11 - 2017 Avslutad :

Mod. Det är det enda som behövs. Mamma stod bakom mig med filmkameran tryckt mellan händerna. Hon hade av en outgrundlig anledning alltid varit rädd att tappa kameran. I alla fall sedan Pappa försvann. Den långa mannen med sminkat ansikte kröp ut ur skuggorna. Han var iklädd en svart frack och byxor av manchester i samma färg. Jag hoppade till och gallskrek som om jag vore störd, eller det var i alla fall så jag uppfattade de personers ansiktsuttryck som gick bakom mig.

"Tiffany hade under tristess suttit och väntat på att någon skulle komma på något att göra, men liksom hon var alla för orkeslösa för att säga något." Trettonåriga Tiffany betraktar sig själv som en gudinna, och tycker därför att de andra ska behandlas därefter, men allting förändras när Nils en dag ringer och förklarar sin kärlek, Nina skvallrar lite för mycket och en liten flicka med ljusa korkskruvar i håret dyker upp i skolan, och hur kommer det sig egentligen att Tiffany är spårlöst försvunnen? En (humoristisk) berättelse om ung kärlek, vänskap, mobbning, och en del underliga sammanträffanden... "När solen lyser över mig så glänser jag, som den gudinna jag är"

Tankar... Tänkte att det verkade som en bra idé... Jaja!

Om en flicka. Och en pojke. Som var vänner. När de var små. Och kanske nu med. För jag är fortfarande liten. Så liten Att om du blundar Och stöter bort alla andra Så kan du kanske höra mig. En femåring Som skrattar Med dig. Tillsammans. Du är du. Underbar. Saknar dig mer och mer. Förstår du inte det?