När smärtan börjar falna borde man känna sig lycklig va? Om den inte slutar för att allt är över utan för att man blivit van att känna den. Vad gör man då? Vad händer när man börjar längta tillbaka till den där smärtan när allt man känner är förlamande?

När hemmet är ett slagfält. Tankarna krigar och kroppen viker sig. Blåmärken formas och blod rinner. När taggtråd kramar hjärtat och mörkret pulserar genom sinnet. När man känner sig utlämnad, övergiven, ensam. När man pulsar genom mörkret utan hopp om ljus; kan man överleva det? Sami lever ett miserabelt liv med en alkoholiserad och vålsam pappa, en rädd lillasyster och en uppgiven mamma som tycks ha förlorat livskraften. Hon möter svårigheter utifrån, men det svåraste att hantera är det som sker på insidan. Tankarna, känslorna, mörkret som hopar sig och tar över. Det klaraste ljuset vid horisonten är David, underbara David. Men kanske är det enbart en vålnad? 🅟🅤🅛🅢🅐🅡 ❕Varning❕ Denna serie innehåller en del brutala scener. (Självskada, våld, misshandel, psykisk ohälsa etc.) Kan vara triggande (eller bara hjärtekrossande). PG13 - läs under eget ansvar. Detta är ett påhittat verk, alltså ett verk av fiktion. 🅟🅛🅐🅒🅔🅡🅘🅝🅖🅐🅡 #1 självhat - 2019-11-15 #1 självskada - 2019-11-20 #2 kärleksdrama - 2019-11-18 #5 tonårsdrama - 2019-06-20 🅢🅔🅡🅘🅔🅝 ➊ Pulsar genom mörkret (Slutförd) [Release datum: 2019-01-01] ➋ Pulsar med månljuset (Publiceras nu) [Release datum: 2020-11-01] ©Sanna Frost 2019