När hemmet är ett slagfält. Tankarna krigar och kroppen viker sig. Blåmärken formas och blod rinner. När taggtråd kramar hjärtat och mörkret pulserar genom sinnet. När man känner sig utlämnad, övergiven, ensam. När man pulsar genom mörkret utan hopp om ljus; kan man överleva det? Sami lever ett miserabelt liv med en alkoholiserad och vålsam pappa, en rädd lillasyster och en uppgiven mamma som tycks ha förlorat livskraften. Hon möter svårigheter utifrån, men det svåraste att hantera är det som sker på insidan. Tankarna, känslorna, mörkret som hopar sig och tar över. Det klaraste ljuset vid horisonten är David, underbara David. Men kanske är det enbart en vålnad? 🅟🅤🅛🅢🅐🅡 ❕Varning❕ Denna serie innehåller en del brutala scener. (Självskada, våld, misshandel, psykisk ohälsa etc.) Kan vara triggande (eller bara hjärtekrossande). PG13 - läs under eget ansvar. Detta är ett påhittat verk, alltså ett verk av fiktion. 🅟🅛🅐🅒🅔🅡🅘🅝🅖🅐🅡 #1 självhat - 2019-11-15 #1 självskada - 2019-11-20 #2 kärleksdrama - 2019-11-18 #5 tonårsdrama - 2019-06-20 🅢🅔🅡🅘🅔🅝 ➊ Pulsar genom mörkret (Slutförd) [Release datum: 2019-01-01] ➋ Pulsar med månljuset (Publiceras nu) [Release datum: 2020-11-01] ©Sanna Frost 2019

*Utan att spoila för mycket vill jag varna läsare som är känsliga för psykisk ohälsa. Även om det inte förekommer allt för detaljerat eller upprepat är det bra att vara förberedd* ----------------------------------- "Jag tycker fortfarande att du är jävla fuckboy" morrar jag i hans öra. Han flinar stort och drar fingrarna längs min kind. "Jag vet, gumman. Det är därför jag är här." "Fuck you." Fräser jag. Jake. Skolans badboy kallas han av många. Jag föredrar termen "fuckboy". Han är en skitstövel som leker med folk för sin egen njutning. Men han är också galet snygg på ett sätt som gör mig knäsvag, och det är vad jag hatar mest med honom. Nej, det jag hatar mest är att jag inte kommer undan honom även om jag försöker, för han är en del av mitt liv som ingen får veta. *Bästa placering: #2 i tonårsromaner* Slutförd 2017-01-29

**OBS!!** Detta är en fortsättning på "Har du roligt, Fuckboy?" du bör ha läst "Har du roligt, Fuckboy?" innan du läser denna! ------------------------ Neo tittar skeptiskt på mig. "Tror du själv på att det där kan funka?" "Har du någon bättre idé?" fräser jag. Han suckar. "Nej, det har jag väl inte." "Dåså. Jag orkar inte stå vid sidan av längre. Vi måste göra något!" Jake och Nadja har erkänt sina känslor för varandra, murarna mellan dem har rasat, och deras förhållande har tagit en positiv vändning. Men trots att det ser vackert ut för de som är utomstående är sanningen mycket mörkare. Jakes mamma är fortfarande inlagd, hans pappa vill fortfarande skiljas, och vad kommer Nadjas föräldrar säga om att den skadade killen som de nästan tagit in som en andra son har besvarade känslor för deras dotter? (Och hur kommer det egentligen gå för Nadjas skolgång?)

Om jag vetat att namnet Jason Carter skulle förfölja mig för resten av livet hade jag gjort saker och ting annorlunda. Jag hade lyssnat på mina första instinkter. Jag hade gått iväg, undvikit honom som det vore det sista jag gjorde. Jag hade aldrig låtit mina ögon lämna spår av blickar efter honom bland kapprummen. Jag hade inte gett honom det där första leendet i matsalen. Jag hade inte heller låtit mitt hjärta rusa fortare när jag såg honom i korridoren eller fallit för hans charm. Jag hade hållit mig borta. Men riktigt så gick det inte till. Det här är min berättelse om frusna läppar, längtans mörker och om en pojke från helvetet.