För Vanessa är flykt inget nytt. Som den enda kvinnliga varulven så gör det henne till ett offer för jakt av både manliga varulvar och det övernaturliga rådet. Enda sedan de kvinnliga varulvarna dog i en mystisk sjukdom för 236 år sedan så har det inte funnits några kvinnliga varulvar. Vilket gör att om Vanessa blir fångad så skulle hon bli såld till den som betalar mest för att få starka arvingar. Men hon har tränats hela sitt liv för att överleva och slåss mot dem som letade efter henne. Men när hennes föräldrar mördas av det övernaturliga rådet så måste hon nu stå på sina egna ben och klara sig själv utan dem som hjälpt henne under hela sin uppväxt. Men till slut inser hon att det kanske är dags att sluta gömma sig och börja kämpa. Synd att ingen sa åt dem att inte bråka med en kvinnlig varulv.

"Du får inte åka hem, stanna här med mig istället" Levererat: 01:40

Det är bara en dålig dag inte ett dåligt liv. Jo tjena. Jag heter Martina och jag är 17 bast. Jag har en lillebror som fyller 17 senare på året medan jag fyller år i april. Min lillebror Omar är med i "Sveriges populäraste pojkband" Det började med att Martina fick ett kontrakt med Artist house stockholm. Samma skivbolag som hennes bror och hans band. Vad händer när de andra 3 killarna kommer in i Martinas liv?

Carolina, 00:01 Hur kan du älska mig? Vi har ju inte ens träffats? Felix, 00:02 Jag kan förklara.. 00:05 Bara inte nu.. Bästa rank: #1 i fanfiction Copyright 2015 Alexandra Österman

Junis mamma blir tillsammans med Felixs Sandmans pappa. Dom flyttar ner till Stockholm till Felixs och hans familj. Juni är en stor foooer och hur ska det då gå när hon ska bo med Felix och umgås med Felixs och hans kompisar Oscar, Ogge och Omar? Läs för att få veta

Jag är med om en hemsk grej.. men jag hamnar i en bra ny familj.

Ännu ett år senare sitter dom fortfarande där. I två olika sängar, i två olika delar av Stockholm och har inte en ända aning om vad den andra egentligen känner. Kanske om dom skulle träffas skulle dom kunna ge varandra små blickar, men båda visste långt där inne att en ända liten kram skulle få dom att falla tillbaka till det dom en gång varit. Ett tips är att läsa le igen före denna, då detta är en uppföljare!!!!!!

Trotts våra bråk och alla gånger vi skrek åt varandra i frustration, så trodde jag att vi var menade. Men ändå står jag här nu ett år senare ensam med tårarna som rinner ner för mina kinder och önskar att det var jag som höll i din hand, inte hon. Men mest önskar jag att jag någon dag ska kunna le igen.

Jag var tom på känslor, skulle jag gråta, skratta? Jag sprang, sprang bort från han, han som inte existerar hos mig längre. Han är ett stort jävla svin. Ja det är vad han är... Där låg han i rummet med den person som jag hatar mest i hela jävla världen eller han kan faktist på dela plats med henne. För så jävla vidrig är han. Jag hatar honom! Jag orkade inte springa längre, ville bara lägga mig ner och försvinna, försvinna från allt... Snart så såg jag marken allt närmre mitt ansikte, det kändes som om huvudet skulle explodera och bara en sekund efter så vart allt svart. Där låg jag helt medvetslös mitt ute i skogen. Jag vaknade upp i ett vitt rum med starka lampor, slangar överallt och så stank det som om någon helt ut tio liter handsprit. Jag låg på sjukhus helt enkelt. Inte förrens nu så märkte jag att någon höll i min han. Jag tittade åt sidan och där satt Felix, den person som kommer göra mig hel, få mig att må bra igen jag bara vet det.