Ett dansläger. Två personer. Hon är sjutton. Han är arton. Båda älskar att dansa. Hon har en mamma, en pappa, en bror, en irriterande nakenkatt. Han har skilda föräldrar, pappan ensam och mamman ihop med en kvinna. En syster som han älskar mer än allt. Hon heter Evelyn och han Andreas, och detta är deras historia. Skriven av @jempaa & @julibarnet

Du var alltid min storebrors bästa kompis. Äldre, spännande och så galet attraktiv. Och jag var alltid Ogges lillebrorsa, alltid ett barn i dina ögon. Tills vi båda växte upp och du plötsligt öppnade ögonen för nya perspektiv.

01:36 AM. Mobilen låter. Är det pappa? Nej. Det är bara en idiot med fel nummer. *** Korta delar.

(en Foscar-story där ingen av de två mår psykiskt dåligt eller behandlar sig själva på ett skadligt vis) det är bara Oscar och Felix, två vanliga killar som lever kändislivet

"Vad hindrar dig Felix? Vad hindrar dig från att visa känslor Felix?" Du Oscar, Du och bara Du.

2010 - Nya i klassen, du var en främling som jag längtade efter att få lära känna. 2011 - Vi var oskiljaktiga vänner. Ingenting kunde komma emellan. 2012 - Något kom emellan, den första kärleken. 2013 - Jag fanns där för dig när du fick ditt hjärta krossat. 2014 - Du högg mig i ryggen. Vänskap ersattes av hat. 2015 - Vi återvände till främlingar. Enda problemet, jag är hopplöst förälskad i dig. - En Foscar story. Av: Enadeiene

del två av psykologen.

Han är så attraktiv. Så åtråvärd. Så speciell. När jag tittar på honom så vet jag att det finns något där. Men när jag tittar på honom ser jag även anledningen till varför det aldrig skulle kunna gå. Han är min bästa väns pojkvän. Och alltså off limit. Foscar. Av: enadeiene

Ollie är inte en normal 15 årig tjej, hon bor på ett mentalsjukhus. Ollie lider av dissociativ amnesia, man kan väll kortfattat beskriva henne som en mänsklig guldfisk och har varit sedan hennes familj dött i en bilolycka när hon var 13. Ollie lever om samma dag om och om igen, hon väntar ivrigt på att hennes föräldrar och bror ska komma hem. Allt förändras när en ny, mystisk kille med ett mörkt förflutna kommer till mentalsjuhuset, Ollie minns. Varje dag förlorar hon sitt minne men han lyckas på något sätt stanna kvar. Kan de på något sätt ta hjälp av varandra? Kommer detta vara vändningspunkten? *~*~*~*~*~*~*~*~*~* Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus? "Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt. "Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus. *~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Att han skulle leda mig hit