Glädje Stories

OOO Två superheta tjejer går på en skyscraper konsert? OLALALAAA va händer? Love?

Jag fattar bara inte. Varför kan man inte välja vem man bli kär i? Varför kan man inte styra sina känslor? Varför gör dom som dom vill? Varför kan man inte stänga av sina känslor för någon? Varför är allt så jävla komplicerat? Varför är kärlek så svårt? Han av alla andra killar. Han som inte bryr sig ett skit om någon, han som röker och dricker. Han som verkligen inte är ute efter ett förhållande. Han som skolkar & bara är ute efter engångsligg? Hur kunde jag ens vilja se på honom? Hur kunde jag ens få känslor för honom? Det finns ju inget bra med honom överhuvudtaget? Det finns miljontals andra killar med bra personligheter men ändå så har jag bara ögonen för honom? Varför? Jag vill inte. Han är långt ifrån bra för mig. Sen. Dessutom. Gjorde han mig till exakt samma person. Allt är hans fel. Att jag förlorade mina vänner för kärleken till honom & för att bli som honom. Fuck detta.

"Thank you, thank you for believe in me when nobody else did. I love you Emma" Viskade han kärleksfullt, jag rös. "I did that because I love you too. I love you Justin Drew Bieber and I am so fucking proud of you" Svarade jag innan vi kraschade i en kyss. ************************************************

12/8-2015 Okänd, 14.50 "Du är så jävla dum i huvudet Alex" Jag, 14.50 "Sry ingen Alex här" 23/5-2016 Felix? , 03.17 "Tintin?..." Ej levererat. Numret är blocakt. Tintin är en 17 årig tjej som bor i Växsjö. Felix är en 17 årig kille som bor i Stockholm. Denna kärlekshistorien kommer innehålla kärlek, svek, tårar, glädje, misstag och mycket mer. Liksom. Ett vanligt fel skickat sms kan väl egentligen inte betyda så mycket. Ellerhur?

Marika och hennes bästa vän är på utflykt utan sina föräldrar! De två bästa vännerna som verkligen är sämst på att ta hand om sig själva. Hur ska detta gå.? De träffar två killar som de tycker är så snälla. Det kanske händer något emellan de?

"Du kan dra åt helvete Chelsea" Skrek han rätt upp i mitt ansikte där tårarna rann på mig. Jag kan inte fatta att han sa det. Och att det lät menade också. "Det där menar du inte" Röt jag förtvivlat. Han tog då ett hårt grepp om min arm och borrade in sina ögon i mina. "Jo. Jag menar exakt det jag sa" Sa han bestämt i en lite lägre ton argt och spände käkarna. Jag släppte ut dom andra tårarna och hysteriskt och förkrossat slet jag mig ur hans grepp och sprang därifrån. Fuck mitt liv. ---------------------------------------

"Men vad trodde du? Att jag bara skulle skita i det?" Röt jag förtvivlat. Linus drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet. "Nej men att du skulle tänka dig för! Du såg ju vad som hände!" Fräste han tillbaka, mer frustrerat. "Okej fine, om det är så du ser det kan du ta dina grejer och lämna mitt hus nu. Eller förresten. Du kan lämna mitt liv. NU." Sa, nästan skrek jag irriterat. Men jag lät mer upprörd, sårad. Jag ångrade direkt det jag sa. Dom varma tårarna stormade ut längst mina kinder. "Nej men Linu-" Jag hann inte säga mer innan han öppnade sin mun. "Okej. Inga problem." Sa han irriterat och drog åt sig sin ryggsäck och slet av sig armbandet han än gång i tiden hade fått från mig. Och kastade det rakt framför mig. Han joggade sedan ut till hallen då jag sedan hörde en dörr smällas. Jag stod som fastklistrad på mitt rum. Helt stilla. Och bara lät tårarna rinna. Hände detta verkligen? Har jag förlorat den som jag brydde mig mest om? Den jag älskade mest av allt och alla? Den jag kämpade för, som jag aldrig gav upp för. Har jag förlåt orsaken att jag ler? Har jag förlorat den som gjorde mig lyckligast? Den som alltid fanns där. Den som jag skulle dö för. Har jag förlorat min andra halva? Min bättre hälft? Min värld? Ja. Det har jag. För jag vet hur mycket det där armbandet betydde för honom.

-MADIE!! SKYNDA!! RÖKEN SPRIDER SIG!!! SPRING!!! Skriker mamma som står i hallen och håller Bella i sin famn, hon gungar stressat Bella fram och tillbaka, Bella skriker som fan, likaså mamma.

"Alexia. Stanna." Oscars röst lät förtvivlad, nerstämd. "Säg en bra anledning till varför jag ska stanna så kanske jag inte lämnar." Sa jag och svalde hårt. Jag satte armarna i kors och tittade rakt in i hans ljusbruna, gråtfärdiga ögon. "Jag... eh..." Han avbröt sig själv hela tiden och han tittade lidandes på mig. "Exakt." Sa, nästan grät jag fram och bet mig i läppen för att inte börja gråta. Jag släppte våran ögonkontakt och började kolla runt. Jag vände mig så självsäkert som jag kunde om och började gå därifrån. "För jag älskar dig" Hörde jag Oscar säga och jag stannade upp. Jag knep ihop mina ögon och jag kände hur mitt hjärta smärtade. "Men jag älskar inte dig längre" Ljög så bra jag kunde. Jag fick fram det rätt så stadigt. Samtidigt så forsade det långsamt varma tårar längst mina kinder samtidigt som jag motvilligt lämnade Oscars hus. Lämnade Oscar.

Förlåt. Förlåt att jag aldrig lyssnade på dig. Förlåt att jag aldrig trodde på dig. Förlåt att jag alltid skrek på dig. Förlåt att jag alltid skyllde allt på dig. Förlåt att jag behandlade dig som skräp. Förlåt att jag alltid svek dig. Förlåt att jag gjorde samma misstag om och om igen. Förlåt att jag lät dig gå, när min värsta mardröm var att inte ha dig nära. Förlåt att jag inte sa till dig "jag älskar dig" när jag visste att jag gjorde det. Förlåt att jag aldrig fanns där, när du behövde mig som mest. Förlåt att jag alltid bröt mina löften. Förlåt att jag sa att du kunde lita på mig, när allt det visade sig vara en lögn. Förlåt för alla dina tårar på nätterna som jag har orsakat. Förlåt. Förlåt att jag gav upp upp om oss. Men du gjorde aldrig det. Förlåt att jag inte var den du trodde. Förlåt att en sån som du fick slösa onödig tid på mig. Alicia. Förlåt för allt. Men bara så du vet. Kommer jag aldrig hitta någon som dig. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var när jag var med dig. - Andra boken av "I trust you. With all my heart." Rekommenderar att läsa den först.

"Nicole?" "Ja?" "Förlåt, jag kom på att jag aldrig sa det" "Va? Vad menar du? För vad?" "För att jag kallade dig hora och va världens största idiot mot dig. Du förtjänade inte det. Du förtjänar inte mig." "Filip... Det var ju längesen.." "Jag vet, jag vet. Men att inte säga förlåt ens får mig att må ännu sämre en vad jag redan gör av att jag ens kallade dig det. Jag bara kom och tänka på det." Nicole tog båda sina händer runt mina kinder och styrde mitt huvud uppåt så att vi fick ögonkontakt. "Jag älskar dig Filip. Och inget kan ändra på det. Vi alla har våra misstag och saker vi ångrar att vi sa. Men titta vart vi hamnade? Bara din omtanke att du nu sa förlåt efter nästan ett år får mig att älska dig ännu mer." Sa hon och strök sina tummar under mina ögon. Mitt leende växte och jag tog nu också ett om hennes kinder med mina händer och kysste henne hårt men ändå ordentligt. Hon log överraskat men kysste sedan tillbaka. Jag släppte sedan undan lite. "Jag älskar dig också, så jävla mycket" Svarade jag. Hon log och vi kysstes kort igen innan vi släppte undan och jag omfamnade henne i min famn.

Med kroppen skakandes tittade jag upp på killen som stod ungefär tre meter framför mig. Killen som nyss räddade mig. Men inte visste jag att det var killen som skulle förändra mitt liv och vända det helt uppochner och göra det rena helvetet samtidigt som han skulle göra det till den bästa tiden i mitt liv.

Jag minns det så väl, när hon hade glada och fina kompisar. Jag minns hela den vackra och fantastiska staden hon bodde i. Jag minns hur hon log varje dag hur hennes skratt lät. Men nuförtiden skrattar hon aldrig. Ler aldrig. Bor inte i någon fantastisk och vacker stad. Inga glada och fina kompisar till hands.

Amalia Steen, spårlöst försvunnen på sin sjuttonårsdag. Men vad var det egentligen som hände? Det får du följa i den här serien. Kapitlen kommer vara skrivna från olika personers perspektiv.

Citat som gör din dag bättre

Run, baby run. They'll tear us apart if you give them the chance.

Efter att hjärtat slutat slå, finns det sju minuter av hjärnaktivitet kvar. Sju minuter, 420 sekunder, där hjärnan spelar upp det bästa stunderna i ens liv och gör vägen till döden lättare. Alla ser olika, vissa ser sommardagar i nöjesparker, medan andra ser tysta nätter med en bok. Några ser studenten medan andra ser sin födelsedag. Jag såg dig. Jag såg ditt mörkbruna halv lockiga korta hår okammat över ditt perfekta huvud och dina chokladbruna ögon som tindrade in i mina. Sex minuter kvar. Jag såg ditt underbara leende och dina tydliga smilgropar som formades. Fem minuter kvar. Det var en minut jag såg hur stolt du var över något. Du har nog aldrig varit så exalterad innan. Fyra minuter kvar. Jag hörde ditt vackra skratt och dina fina ord som du alltid sa om mig. Tre minuter kvar. Jag såg dina läppar röra sig och forma det tre som du sa varje kväll och som alltid betydde lika mycket. Jag älskar dig. Två minuter kvar. Jag såg din nervositet när du frågade om jag ville bli din. En minut kvar. Jag såg mig liggandes i din famn. Jag såg dina armar runt min kropp och jag förställde mig en sista gång hur det var att ha dig så nära, att höra dina hjärtslag. Dina hjärtslag Liam.

Felixs armar om min kropp får hela mig att rysa. Hans närhet får mig att pirra till ordentligt i magen. Hans andedräkt mot min nacke får hela min hud att knottras. Hans kroppsvärme får mig att aldrig vilja släppa om taget. Att bara veta att det är han som håller om mig är det bästa som finns. Då känner jag mig så trygg. - Men nu är det inte det. Det är snart två år sen nu. Sen det tog slut mellan oss. Jag har en annan kille nu. Jag gillar honom men jag älskar inte honom. Jag älskar fortfarande Felix. Så mycket. Undrar om han fortfarande älskar mig? Om han ens tänker på mig längre? Det var ju trots han som gjorde slut. Det är jobbigt. Att det inte är den man älskar som håller om en. Utan någon som mer är en vän. Jag måste berätta någon gång. För killen jag är tillsammans med. Att han är bara en nära vän för mig. Det har han alltid varit. Jag har försökt tvingat mig att få känslor för honom. Bara för att försöka glömma Felix. Men det går inte, kärlek funkar inte så. Men det är inte rättvist mot honom att jag ljuger om att jag är kär i honom. Han förtjänar något äkta. Men jag kan inte hjälpa att det fortfarande är Felixs armar som får mig att mig som tryggast. Jag kan inte hjälpa att det han som får mig att känna ett extra pirr. Han som får mig att känna mig så speciell. Jag saknar honom. Så mycket.

Denna "boken" kommer handla om Emma Hansson som gillar att va inne på sin blogg och blogga där men hon gillar även att vara ute och shoppa med vänner eller själv! Emma har som alla säger drömmkroppen och drömmutseendet och att hon har drömmlivet men tycker Emma som alla andra? Läs så får du reda på va Emma Hansson tycker?

Vissa kärlekshistorier slutar inte bra. Vår gjorde inte.