Kämpa Stories

Run, baby run. They'll tear us apart if you give them the chance.

"Nicole?" "Ja?" "Förlåt, jag kom på att jag aldrig sa det" "Va? Vad menar du? För vad?" "För att jag kallade dig hora och va världens största idiot mot dig. Du förtjänade inte det. Du förtjänar inte mig." "Filip... Det var ju längesen.." "Jag vet, jag vet. Men att inte säga förlåt ens får mig att må ännu sämre en vad jag redan gör av att jag ens kallade dig det. Jag bara kom och tänka på det." Nicole tog båda sina händer runt mina kinder och styrde mitt huvud uppåt så att vi fick ögonkontakt. "Jag älskar dig Filip. Och inget kan ändra på det. Vi alla har våra misstag och saker vi ångrar att vi sa. Men titta vart vi hamnade? Bara din omtanke att du nu sa förlåt efter nästan ett år får mig att älska dig ännu mer." Sa hon och strök sina tummar under mina ögon. Mitt leende växte och jag tog nu också ett om hennes kinder med mina händer och kysste henne hårt men ändå ordentligt. Hon log överraskat men kysste sedan tillbaka. Jag släppte sedan undan lite. "Jag älskar dig också, så jävla mycket" Svarade jag. Hon log och vi kysstes kort igen innan vi släppte undan och jag omfamnade henne i min famn.

"Men vad trodde du? Att jag bara skulle skita i det?" Röt jag förtvivlat. Linus drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet. "Nej men att du skulle tänka dig för! Du såg ju vad som hände!" Fräste han tillbaka, mer frustrerat. "Okej fine, om det är så du ser det kan du ta dina grejer och lämna mitt hus nu. Eller förresten. Du kan lämna mitt liv. NU." Sa, nästan skrek jag irriterat. Men jag lät mer upprörd, sårad. Jag ångrade direkt det jag sa. Dom varma tårarna stormade ut längst mina kinder. "Nej men Linu-" Jag hann inte säga mer innan han öppnade sin mun. "Okej. Inga problem." Sa han irriterat och drog åt sig sin ryggsäck och slet av sig armbandet han än gång i tiden hade fått från mig. Och kastade det rakt framför mig. Han joggade sedan ut till hallen då jag sedan hörde en dörr smällas. Jag stod som fastklistrad på mitt rum. Helt stilla. Och bara lät tårarna rinna. Hände detta verkligen? Har jag förlorat den som jag brydde mig mest om? Den jag älskade mest av allt och alla? Den jag kämpade för, som jag aldrig gav upp för. Har jag förlåt orsaken att jag ler? Har jag förlorat den som gjorde mig lyckligast? Den som alltid fanns där. Den som jag skulle dö för. Har jag förlorat min andra halva? Min bättre hälft? Min värld? Ja. Det har jag. För jag vet hur mycket det där armbandet betydde för honom.

"Jävla hora" "Gå och dö" "Du är så jävla äcklig och ful" "Äckliga slampa" "Du förtjänar inte att leva" "Ingen vill någonsin ha dig" "Spyr så hårt på dig" "Cp idiot" "Ful som fan är du" Var orden som jag hörde varje dag. Men jag var van. Det var inget som fick mig att stor gråta för. Jag hade slut på tårar för det var det jag hade gjort nästan hela mitt liv. Så det är en vardag för mig. Jag kommer till skolan, blir grovt kränkt, men klistrar genast på ett fake leende. Bara hopplöst att gråta, det gör ingen nytta. Fast orden ibland slår till hårt på mig. Men jag har börjat hålla med dom. Jag är för smal. Jag har inga kurvor. Jag är allmänt ful bara. Inte deras fel. Så jag tänkte, varför ska dom inte få slippa mig och jag får slippa synas och lida? Så en kall onsdag kväll. Stod jag framför spåret. Mer än redo att hoppa. Fyfan vad skönt det ska bli, tänkte jag. Men jag gjorde det inte. För längre bort, vid spåret. Satt en kille i min ålder och grät. Jag blev bara så osäker och förvirrad så jag jag fegade ur. Nu undrar ni säkert, varför sket jag inte bara i honom och hoppade? Jo för att jag såg någon. Jag såg mig själv i honom. - Minoo, 16 år