Misstag Stories

Förlåt. Förlåt att jag aldrig lyssnade på dig. Förlåt att jag aldrig trodde på dig. Förlåt att jag alltid skrek på dig. Förlåt att jag alltid skyllde allt på dig. Förlåt att jag behandlade dig som skräp. Förlåt att jag alltid svek dig. Förlåt att jag gjorde samma misstag om och om igen. Förlåt att jag lät dig gå, när min värsta mardröm var att inte ha dig nära. Förlåt att jag inte sa till dig "jag älskar dig" när jag visste att jag gjorde det. Förlåt att jag aldrig fanns där, när du behövde mig som mest. Förlåt att jag alltid bröt mina löften. Förlåt att jag sa att du kunde lita på mig, när allt det visade sig vara en lögn. Förlåt för alla dina tårar på nätterna som jag har orsakat. Förlåt. Förlåt att jag gav upp upp om oss. Men du gjorde aldrig det. Förlåt att jag inte var den du trodde. Förlåt att en sån som du fick slösa onödig tid på mig. Alicia. Förlåt för allt. Men bara så du vet. Kommer jag aldrig hitta någon som dig. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var när jag var med dig. - Andra boken av "I trust you. With all my heart." Rekommenderar att läsa den först.

"Alexia. Stanna." Oscars röst lät förtvivlad, nerstämd. "Säg en bra anledning till varför jag ska stanna så kanske jag inte lämnar." Sa jag och svalde hårt. Jag satte armarna i kors och tittade rakt in i hans ljusbruna, gråtfärdiga ögon. "Jag... eh..." Han avbröt sig själv hela tiden och han tittade lidandes på mig. "Exakt." Sa, nästan grät jag fram och bet mig i läppen för att inte börja gråta. Jag släppte våran ögonkontakt och började kolla runt. Jag vände mig så självsäkert som jag kunde om och började gå därifrån. "För jag älskar dig" Hörde jag Oscar säga och jag stannade upp. Jag knep ihop mina ögon och jag kände hur mitt hjärta smärtade. "Men jag älskar inte dig längre" Ljög så bra jag kunde. Jag fick fram det rätt så stadigt. Samtidigt så forsade det långsamt varma tårar längst mina kinder samtidigt som jag motvilligt lämnade Oscars hus. Lämnade Oscar.

"Men vad trodde du? Att jag bara skulle skita i det?" Röt jag förtvivlat. Linus drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet. "Nej men att du skulle tänka dig för! Du såg ju vad som hände!" Fräste han tillbaka, mer frustrerat. "Okej fine, om det är så du ser det kan du ta dina grejer och lämna mitt hus nu. Eller förresten. Du kan lämna mitt liv. NU." Sa, nästan skrek jag irriterat. Men jag lät mer upprörd, sårad. Jag ångrade direkt det jag sa. Dom varma tårarna stormade ut längst mina kinder. "Nej men Linu-" Jag hann inte säga mer innan han öppnade sin mun. "Okej. Inga problem." Sa han irriterat och drog åt sig sin ryggsäck och slet av sig armbandet han än gång i tiden hade fått från mig. Och kastade det rakt framför mig. Han joggade sedan ut till hallen då jag sedan hörde en dörr smällas. Jag stod som fastklistrad på mitt rum. Helt stilla. Och bara lät tårarna rinna. Hände detta verkligen? Har jag förlorat den som jag brydde mig mest om? Den jag älskade mest av allt och alla? Den jag kämpade för, som jag aldrig gav upp för. Har jag förlåt orsaken att jag ler? Har jag förlorat den som gjorde mig lyckligast? Den som alltid fanns där. Den som jag skulle dö för. Har jag förlorat min andra halva? Min bättre hälft? Min värld? Ja. Det har jag. För jag vet hur mycket det där armbandet betydde för honom.