Tårar Stories

Run, baby run. They'll tear us apart if you give them the chance.

Detta kommer handla om en flicka som precis var med i ett gäng men hon ville inte vara med där längre för dom började röka.Hennes föreldrar har bråkat hela livet.Hon mår inte bra längre i sitt liv.För hennes föräldrar slår henne och hon möter på det gänget som mobbar folk.Hon heter Natalie och är 11 år.

Vissa kärlekshistorier slutar inte bra. Vår gjorde inte.

Felixs armar om min kropp får hela mig att rysa. Hans närhet får mig att pirra till ordentligt i magen. Hans andedräkt mot min nacke får hela min hud att knottras. Hans kroppsvärme får mig att aldrig vilja släppa om taget. Att bara veta att det är han som håller om mig är det bästa som finns. Då känner jag mig så trygg. - Men nu är det inte det. Det är snart två år sen nu. Sen det tog slut mellan oss. Jag har en annan kille nu. Jag gillar honom men jag älskar inte honom. Jag älskar fortfarande Felix. Så mycket. Undrar om han fortfarande älskar mig? Om han ens tänker på mig längre? Det var ju trots han som gjorde slut. Det är jobbigt. Att det inte är den man älskar som håller om en. Utan någon som mer är en vän. Jag måste berätta någon gång. För killen jag är tillsammans med. Att han är bara en nära vän för mig. Det har han alltid varit. Jag har försökt tvingat mig att få känslor för honom. Bara för att försöka glömma Felix. Men det går inte, kärlek funkar inte så. Men det är inte rättvist mot honom att jag ljuger om att jag är kär i honom. Han förtjänar något äkta. Men jag kan inte hjälpa att det fortfarande är Felixs armar som får mig att mig som tryggast. Jag kan inte hjälpa att det han som får mig att känna ett extra pirr. Han som får mig att känna mig så speciell. Jag saknar honom. Så mycket.

Dikter, och kanske lite råd om jag snubblar över något misstag jag lär mig av. Dedikerad till; alla som har dött men ändå fortsatt att gå

"Alexia. Stanna." Oscars röst lät förtvivlad, nerstämd. "Säg en bra anledning till varför jag ska stanna så kanske jag inte lämnar." Sa jag och svalde hårt. Jag satte armarna i kors och tittade rakt in i hans ljusbruna, gråtfärdiga ögon. "Jag... eh..." Han avbröt sig själv hela tiden och han tittade lidandes på mig. "Exakt." Sa, nästan grät jag fram och bet mig i läppen för att inte börja gråta. Jag släppte våran ögonkontakt och började kolla runt. Jag vände mig så självsäkert som jag kunde om och började gå därifrån. "För jag älskar dig" Hörde jag Oscar säga och jag stannade upp. Jag knep ihop mina ögon och jag kände hur mitt hjärta smärtade. "Men jag älskar inte dig längre" Ljög så bra jag kunde. Jag fick fram det rätt så stadigt. Samtidigt så forsade det långsamt varma tårar längst mina kinder samtidigt som jag motvilligt lämnade Oscars hus. Lämnade Oscar.

"Loving can hurt, loving can hurt sometimes But it's the only thing that I know, When it gets hard, you know it can get hard sometimes, It is the only thing that makes us feel alive, We keep this love in a photograph We made these memories for ourselves Where our eyes are never closing Hearts are never broken And time's forever frozen still So you can keep me Inside the pocket of your ripped jeans Holding me closer 'til our eyes meet You won't ever be alone, wait for me to come home."

Rosie,en söt perfekt rödhårig tjej söker en familj när hon sparkas ut av sin mamma. Rosie hittar ett studenthem som kallas för "Tweet" och frågar om hon får plats som husmor där. När allt har gått perfekt och Tweet ska ta in nya studenter kommer massa konsekvenser in och Rosie lämnar Tweet och bestämmer sig för att ställa upp som årets mrs April.

"Men vad trodde du? Att jag bara skulle skita i det?" Röt jag förtvivlat. Linus drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet. "Nej men att du skulle tänka dig för! Du såg ju vad som hände!" Fräste han tillbaka, mer frustrerat. "Okej fine, om det är så du ser det kan du ta dina grejer och lämna mitt hus nu. Eller förresten. Du kan lämna mitt liv. NU." Sa, nästan skrek jag irriterat. Men jag lät mer upprörd, sårad. Jag ångrade direkt det jag sa. Dom varma tårarna stormade ut längst mina kinder. "Nej men Linu-" Jag hann inte säga mer innan han öppnade sin mun. "Okej. Inga problem." Sa han irriterat och drog åt sig sin ryggsäck och slet av sig armbandet han än gång i tiden hade fått från mig. Och kastade det rakt framför mig. Han joggade sedan ut till hallen då jag sedan hörde en dörr smällas. Jag stod som fastklistrad på mitt rum. Helt stilla. Och bara lät tårarna rinna. Hände detta verkligen? Har jag förlorat den som jag brydde mig mest om? Den jag älskade mest av allt och alla? Den jag kämpade för, som jag aldrig gav upp för. Har jag förlåt orsaken att jag ler? Har jag förlorat den som gjorde mig lyckligast? Den som alltid fanns där. Den som jag skulle dö för. Har jag förlorat min andra halva? Min bättre hälft? Min värld? Ja. Det har jag. För jag vet hur mycket det där armbandet betydde för honom.

"Jävla hora" "Gå och dö" "Du är så jävla äcklig och ful" "Äckliga slampa" "Du förtjänar inte att leva" "Ingen vill någonsin ha dig" "Spyr så hårt på dig" "Cp idiot" "Ful som fan är du" Var orden som jag hörde varje dag. Men jag var van. Det var inget som fick mig att stor gråta för. Jag hade slut på tårar för det var det jag hade gjort nästan hela mitt liv. Så det är en vardag för mig. Jag kommer till skolan, blir grovt kränkt, men klistrar genast på ett fake leende. Bara hopplöst att gråta, det gör ingen nytta. Fast orden ibland slår till hårt på mig. Men jag har börjat hålla med dom. Jag är för smal. Jag har inga kurvor. Jag är allmänt ful bara. Inte deras fel. Så jag tänkte, varför ska dom inte få slippa mig och jag får slippa synas och lida? Så en kall onsdag kväll. Stod jag framför spåret. Mer än redo att hoppa. Fyfan vad skönt det ska bli, tänkte jag. Men jag gjorde det inte. För längre bort, vid spåret. Satt en kille i min ålder och grät. Jag blev bara så osäker och förvirrad så jag jag fegade ur. Nu undrar ni säkert, varför sket jag inte bara i honom och hoppade? Jo för att jag såg någon. Jag såg mig själv i honom. - Minoo, 16 år

Skratt,känslor & tårar. Det är vad du kommer att läsa här. 13 åriga Jenny flyttar till landet. Hennes pappa hade nyss åkt ut till krig. Hennes mamma är sjukvårdare. En dag hittar Jenny en säng i lagården hon somnade på den och drömde, hon drömde om morgon dagen. Hon såg framtiden. Om ni läser får ni reda på vad som händer.

Det var en kall oktober kväll. Då allt förändrades i den sjuttonåriga Junis liv. Frågan är. Var det något positivt som hände eller något negativt? Juni kan inte se Oscar som ett mirakel, men inte heller som ett misstag. Det kanske bara var fel tillfälle. Fel tillfälle att lära känna honom, fel tillfälle att falla för honom, fel tillfälle att lägga all sin fridtid på honom, fel tillfälle att lita på honom, fel tillfälle att hoppa in i ett förhållande. Allt dåligt som hände kanske bara var för att det var fel tillfälle? För Juni kan aldrig, aldrig tänka sig att Oscar var en dålig kille. Det gick inte.

Evelyn är en sjutton årig, mörk brunhårig, grön ögdad, vanlig tonårstjej från självaste huvudstaden Stockholm. Hon är precis som alla andra i hennes ålder. Förutom en sak. Hon har förlorat ett ben. Vilket påverkar hennes liv mycket starkare än för hennes vänner, speciellt hennes kärleksliv. Just vid denna åldern är det då man alltid blir löjligt förälskad i någon. Så vad tror ni händer när Evelyn träffar Jonathan?

Bella det är mitt namn. Jag lever i ett så kallade "bortskämt" liv. Jag får vad jag vill typ, mamma och pappa är rika. Men det betyder inte att jag har värdens bästa liv. Jag är ett så kallade "olycksbarn" hamlar ofta i trubbel. Lever i massvis av löngner. Och det får mig att vilja gråta varenda gång jag får reda på löngnerna. Människor som vill skada mig. Människor som har skadat mig. Människor som drogat mig. Människor som bara allmänt vill mig illa. Sen kommer vi till min bror och hans vänner. Dom satt i fängelse för dom hjälpte mig. Han och dom andra borde hamla i fängelse. Vad händer när Bella får reda på alla löngner som finns i hennes liv? Och hur slutar allt?

Med kroppen skakandes tittade jag upp på killen som stod ungefär tre meter framför mig. Killen som nyss räddade mig. Men inte visste jag att det var killen som skulle förändra mitt liv och vända det helt uppochner och göra det rena helvetet samtidigt som han skulle göra det till den bästa tiden i mitt liv.

"Nicole?" "Ja?" "Förlåt, jag kom på att jag aldrig sa det" "Va? Vad menar du? För vad?" "För att jag kallade dig hora och va världens största idiot mot dig. Du förtjänade inte det. Du förtjänar inte mig." "Filip... Det var ju längesen.." "Jag vet, jag vet. Men att inte säga förlåt ens får mig att må ännu sämre en vad jag redan gör av att jag ens kallade dig det. Jag bara kom och tänka på det." Nicole tog båda sina händer runt mina kinder och styrde mitt huvud uppåt så att vi fick ögonkontakt. "Jag älskar dig Filip. Och inget kan ändra på det. Vi alla har våra misstag och saker vi ångrar att vi sa. Men titta vart vi hamnade? Bara din omtanke att du nu sa förlåt efter nästan ett år får mig att älska dig ännu mer." Sa hon och strök sina tummar under mina ögon. Mitt leende växte och jag tog nu också ett om hennes kinder med mina händer och kysste henne hårt men ändå ordentligt. Hon log överraskat men kysste sedan tillbaka. Jag släppte sedan undan lite. "Jag älskar dig också, så jävla mycket" Svarade jag. Hon log och vi kysstes kort igen innan vi släppte undan och jag omfamnade henne i min famn.

12/8-2015 Okänd, 14.50 "Du är så jävla dum i huvudet Alex" Jag, 14.50 "Sry ingen Alex här" 23/5-2016 Felix? , 03.17 "Tintin?..." Ej levererat. Numret är blocakt. Tintin är en 17 årig tjej som bor i Växsjö. Felix är en 17 årig kille som bor i Stockholm. Denna kärlekshistorien kommer innehålla kärlek, svek, tårar, glädje, misstag och mycket mer. Liksom. Ett vanligt fel skickat sms kan väl egentligen inte betyda så mycket. Ellerhur?

OOO Två superheta tjejer går på en skyscraper konsert? OLALALAAA va händer? Love?

-MADIE!! SKYNDA!! RÖKEN SPRIDER SIG!!! SPRING!!! Skriker mamma som står i hallen och håller Bella i sin famn, hon gungar stressat Bella fram och tillbaka, Bella skriker som fan, likaså mamma.

"Du kan dra åt helvete Chelsea" Skrek han rätt upp i mitt ansikte där tårarna rann på mig. Jag kan inte fatta att han sa det. Och att det lät menade också. "Det där menar du inte" Röt jag förtvivlat. Han tog då ett hårt grepp om min arm och borrade in sina ögon i mina. "Jo. Jag menar exakt det jag sa" Sa han bestämt i en lite lägre ton argt och spände käkarna. Jag släppte ut dom andra tårarna och hysteriskt och förkrossat slet jag mig ur hans grepp och sprang därifrån. Fuck mitt liv. ---------------------------------------