Tårar Stories

Jag fattar bara inte. Varför kan man inte välja vem man bli kär i? Varför kan man inte styra sina känslor? Varför gör dom som dom vill? Varför kan man inte stänga av sina känslor för någon? Varför är allt så jävla komplicerat? Varför är kärlek så svårt? Han av alla andra killar. Han som inte bryr sig ett skit om någon, han som röker och dricker. Han som verkligen inte är ute efter ett förhållande. Han som skolkar & bara är ute efter engångsligg? Hur kunde jag ens vilja se på honom? Hur kunde jag ens få känslor för honom? Det finns ju inget bra med honom överhuvudtaget? Det finns miljontals andra killar med bra personligheter men ändå så har jag bara ögonen för honom? Varför? Jag vill inte. Han är långt ifrån bra för mig. Sen. Dessutom. Gjorde han mig till exakt samma person. Allt är hans fel. Att jag förlorade mina vänner för kärleken till honom & för att bli som honom. Fuck detta.

"Men vad trodde du? Att jag bara skulle skita i det?" Röt jag förtvivlat. Linus drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet. "Nej men att du skulle tänka dig för! Du såg ju vad som hände!" Fräste han tillbaka, mer frustrerat. "Okej fine, om det är så du ser det kan du ta dina grejer och lämna mitt hus nu. Eller förresten. Du kan lämna mitt liv. NU." Sa, nästan skrek jag irriterat. Men jag lät mer upprörd, sårad. Jag ångrade direkt det jag sa. Dom varma tårarna stormade ut längst mina kinder. "Nej men Linu-" Jag hann inte säga mer innan han öppnade sin mun. "Okej. Inga problem." Sa han irriterat och drog åt sig sin ryggsäck och slet av sig armbandet han än gång i tiden hade fått från mig. Och kastade det rakt framför mig. Han joggade sedan ut till hallen då jag sedan hörde en dörr smällas. Jag stod som fastklistrad på mitt rum. Helt stilla. Och bara lät tårarna rinna. Hände detta verkligen? Har jag förlorat den som jag brydde mig mest om? Den jag älskade mest av allt och alla? Den jag kämpade för, som jag aldrig gav upp för. Har jag förlåt orsaken att jag ler? Har jag förlorat den som gjorde mig lyckligast? Den som alltid fanns där. Den som jag skulle dö för. Har jag förlorat min andra halva? Min bättre hälft? Min värld? Ja. Det har jag. För jag vet hur mycket det där armbandet betydde för honom.

"Loving can hurt, loving can hurt sometimes But it's the only thing that I know, When it gets hard, you know it can get hard sometimes, It is the only thing that makes us feel alive, We keep this love in a photograph We made these memories for ourselves Where our eyes are never closing Hearts are never broken And time's forever frozen still So you can keep me Inside the pocket of your ripped jeans Holding me closer 'til our eyes meet You won't ever be alone, wait for me to come home."

Evelyn är en sjutton årig, mörk brunhårig, grön ögdad, vanlig tonårstjej från självaste huvudstaden Stockholm. Hon är precis som alla andra i hennes ålder. Förutom en sak. Hon har förlorat ett ben. Vilket påverkar hennes liv mycket starkare än för hennes vänner, speciellt hennes kärleksliv. Just vid denna åldern är det då man alltid blir löjligt förälskad i någon. Så vad tror ni händer när Evelyn träffar Jonathan?

Skratt,känslor & tårar. Det är vad du kommer att läsa här. 13 åriga Jenny flyttar till landet. Hennes pappa hade nyss åkt ut till krig. Hennes mamma är sjukvårdare. En dag hittar Jenny en säng i lagården hon somnade på den och drömde, hon drömde om morgon dagen. Hon såg framtiden. Om ni läser får ni reda på vad som händer.

Vissa kärlekshistorier slutar inte bra. Vår gjorde inte.

Det var en kall oktober kväll. Då allt förändrades i den sjuttonåriga Junis liv. Frågan är. Var det något positivt som hände eller något negativt? Juni kan inte se Oscar som ett mirakel, men inte heller som ett misstag. Det kanske bara var fel tillfälle. Fel tillfälle att lära känna honom, fel tillfälle att falla för honom, fel tillfälle att lägga all sin fridtid på honom, fel tillfälle att lita på honom, fel tillfälle att hoppa in i ett förhållande. Allt dåligt som hände kanske bara var för att det var fel tillfälle? För Juni kan aldrig, aldrig tänka sig att Oscar var en dålig kille. Det gick inte.

tankar, känslor allt de som händer i min hjärna i en bok.

"Nicole?" "Ja?" "Förlåt, jag kom på att jag aldrig sa det" "Va? Vad menar du? För vad?" "För att jag kallade dig hora och va världens största idiot mot dig. Du förtjänade inte det. Du förtjänar inte mig." "Filip... Det var ju längesen.." "Jag vet, jag vet. Men att inte säga förlåt ens får mig att må ännu sämre en vad jag redan gör av att jag ens kallade dig det. Jag bara kom och tänka på det." Nicole tog båda sina händer runt mina kinder och styrde mitt huvud uppåt så att vi fick ögonkontakt. "Jag älskar dig Filip. Och inget kan ändra på det. Vi alla har våra misstag och saker vi ångrar att vi sa. Men titta vart vi hamnade? Bara din omtanke att du nu sa förlåt efter nästan ett år får mig att älska dig ännu mer." Sa hon och strök sina tummar under mina ögon. Mitt leende växte och jag tog nu också ett om hennes kinder med mina händer och kysste henne hårt men ändå ordentligt. Hon log överraskat men kysste sedan tillbaka. Jag släppte sedan undan lite. "Jag älskar dig också, så jävla mycket" Svarade jag. Hon log och vi kysstes kort igen innan vi släppte undan och jag omfamnade henne i min famn.

Förlåt. Förlåt att jag aldrig lyssnade på dig. Förlåt att jag aldrig trodde på dig. Förlåt att jag alltid skrek på dig. Förlåt att jag alltid skyllde allt på dig. Förlåt att jag behandlade dig som skräp. Förlåt att jag alltid svek dig. Förlåt att jag gjorde samma misstag om och om igen. Förlåt att jag lät dig gå, när min värsta mardröm var att inte ha dig nära. Förlåt att jag inte sa till dig "jag älskar dig" när jag visste att jag gjorde det. Förlåt att jag aldrig fanns där, när du behövde mig som mest. Förlåt att jag alltid bröt mina löften. Förlåt att jag sa att du kunde lita på mig, när allt det visade sig vara en lögn. Förlåt för alla dina tårar på nätterna som jag har orsakat. Förlåt. Förlåt att jag gav upp upp om oss. Men du gjorde aldrig det. Förlåt att jag inte var den du trodde. Förlåt att en sån som du fick slösa onödig tid på mig. Alicia. Förlåt för allt. Men bara så du vet. Kommer jag aldrig hitta någon som dig. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var när jag var med dig. - Andra boken av "I trust you. With all my heart." Rekommenderar att läsa den först.

Felixs armar om min kropp får hela mig att rysa. Hans närhet får mig att pirra till ordentligt i magen. Hans andedräkt mot min nacke får hela min hud att knottras. Hans kroppsvärme får mig att aldrig vilja släppa om taget. Att bara veta att det är han som håller om mig är det bästa som finns. Då känner jag mig så trygg. - Men nu är det inte det. Det är snart två år sen nu. Sen det tog slut mellan oss. Jag har en annan kille nu. Jag gillar honom men jag älskar inte honom. Jag älskar fortfarande Felix. Så mycket. Undrar om han fortfarande älskar mig? Om han ens tänker på mig längre? Det var ju trots han som gjorde slut. Det är jobbigt. Att det inte är den man älskar som håller om en. Utan någon som mer är en vän. Jag måste berätta någon gång. För killen jag är tillsammans med. Att han är bara en nära vän för mig. Det har han alltid varit. Jag har försökt tvingat mig att få känslor för honom. Bara för att försöka glömma Felix. Men det går inte, kärlek funkar inte så. Men det är inte rättvist mot honom att jag ljuger om att jag är kär i honom. Han förtjänar något äkta. Men jag kan inte hjälpa att det fortfarande är Felixs armar som får mig att mig som tryggast. Jag kan inte hjälpa att det han som får mig att känna ett extra pirr. Han som får mig att känna mig så speciell. Jag saknar honom. Så mycket.

Med kroppen skakandes tittade jag upp på killen som stod ungefär tre meter framför mig. Killen som nyss räddade mig. Men inte visste jag att det var killen som skulle förändra mitt liv och vända det helt uppochner och göra det rena helvetet samtidigt som han skulle göra det till den bästa tiden i mitt liv.

Vem skulle tro att en kille, bara en kille skulle kunna skapa så mycket trubbel,förstöra vänskap och krossa så många hjärtan? Hanna hade inte räknat med att den nya killen Ethan skulle krossa hennes hjärta så många gånger men ändå få henne att falla varenda gång, kommer hon att falla för honom en sista gång eller tro att allt bara är ett skämt igen?

Rosie,en söt perfekt rödhårig tjej söker en familj när hon sparkas ut av sin mamma. Rosie hittar ett studenthem som kallas för "Tweet" och frågar om hon får plats som husmor där. När allt har gått perfekt och Tweet ska ta in nya studenter kommer massa konsekvenser in och Rosie lämnar Tweet och bestämmer sig för att ställa upp som årets mrs April.

Run, baby run. They'll tear us apart if you give them the chance.

12/8-2015 Okänd, 14.50 "Du är så jävla dum i huvudet Alex" Jag, 14.50 "Sry ingen Alex här" 23/5-2016 Felix? , 03.17 "Tintin?..." Ej levererat. Numret är blocakt. Tintin är en 17 årig tjej som bor i Växsjö. Felix är en 17 årig kille som bor i Stockholm. Denna kärlekshistorien kommer innehålla kärlek, svek, tårar, glädje, misstag och mycket mer. Liksom. Ett vanligt fel skickat sms kan väl egentligen inte betyda så mycket. Ellerhur?

Bella det är mitt namn. Jag lever i ett så kallade "bortskämt" liv. Jag får vad jag vill typ, mamma och pappa är rika. Men det betyder inte att jag har värdens bästa liv. Jag är ett så kallade "olycksbarn" hamlar ofta i trubbel. Lever i massvis av löngner. Och det får mig att vilja gråta varenda gång jag får reda på löngnerna. Människor som vill skada mig. Människor som har skadat mig. Människor som drogat mig. Människor som bara allmänt vill mig illa. Sen kommer vi till min bror och hans vänner. Dom satt i fängelse för dom hjälpte mig. Han och dom andra borde hamla i fängelse. Vad händer när Bella får reda på alla löngner som finns i hennes liv? Och hur slutar allt?

OOO Två superheta tjejer går på en skyscraper konsert? OLALALAAA va händer? Love?

"Jävla hora" "Gå och dö" "Du är så jävla äcklig och ful" "Äckliga slampa" "Du förtjänar inte att leva" "Ingen vill någonsin ha dig" "Spyr så hårt på dig" "Cp idiot" "Ful som fan är du" Var orden som jag hörde varje dag. Men jag var van. Det var inget som fick mig att stor gråta för. Jag hade slut på tårar för det var det jag hade gjort nästan hela mitt liv. Så det är en vardag för mig. Jag kommer till skolan, blir grovt kränkt, men klistrar genast på ett fake leende. Bara hopplöst att gråta, det gör ingen nytta. Fast orden ibland slår till hårt på mig. Men jag har börjat hålla med dom. Jag är för smal. Jag har inga kurvor. Jag är allmänt ful bara. Inte deras fel. Så jag tänkte, varför ska dom inte få slippa mig och jag får slippa synas och lida? Så en kall onsdag kväll. Stod jag framför spåret. Mer än redo att hoppa. Fyfan vad skönt det ska bli, tänkte jag. Men jag gjorde det inte. För längre bort, vid spåret. Satt en kille i min ålder och grät. Jag blev bara så osäker och förvirrad så jag jag fegade ur. Nu undrar ni säkert, varför sket jag inte bara i honom och hoppade? Jo för att jag såg någon. Jag såg mig själv i honom. - Minoo, 16 år

Just because I can not be with you. Does not mean I don't love you.