när murarna faller

Han hade byggt upp en mur runt om sig. En känslokall fasad utan tanke på sina egna eller andras känslor. En mur, hård som sten, som alla tjejer försökte fälla men aldrig lyckades. Men jag lyckades. För egentligen var muren gjord av glas.
Hemlighet efter hemlighet blottades, känslor och tankar smög sig fram. Muren föll och han blev mjuk. Han blev som förut, men han skulle aldrig bli sig själv igen. Såren läkte inte. Hans hjärta var brustet och skulle aldrig kunna lagas. Hur mycket han än ville bli av med sitt beteende så gick det inte. Han var fast.
Och det fanns inget jag kunde göra för att ändra honom, trots att jag hela tiden trodde det. Det var precis som alla sa.

"Du är inte ensam. Du är inte ensam om att tro att han föll för dig och kommer ändra sig på grund av dig. Du är inte ensam om att tro att han älskar dig."