Sista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra. Sista gången jag såg dig var när eftermiddagssolen målade varma färger i ditt ansikte. Majluften var varm och blomblad yrde omkring, några fastnade i ditt hår och jag plockade försiktigt bort dem och du sa att du älskade mig men att det var för komplicerat, att jag förtjänade någon bättre. Jag bad dig sluta, sa att du inte skulle säga så, och då sa du att du förgiftar mig, "jag drar ner dig i mitt hål, Fred, fattar du inte det?" och jag ville täppa till din mun med en kyss för att tysta dig, men jag var så trött på att du ständigt tog upp samtalsämnet, som om du var värdelös, jag ville få dig att inse att du är den som har fått mig att le mer än någon annan i hela världen, att det där hålet inte existerade, att du visst förtjänar mig, att vi båda förtjänar varandra, att det inte finns någon bättre för mig. *** 18-åriga Fred spelar ständigt rollen av den plikttrogne sonen. Han går naturlinjen på Södra Latin, ett gymnasium på Södermalm i Stockholm, har höga betyg och ingen frånvaro. Men kraven han har på sig själv är för höga. Inte bara det faktum att han känner sig misslyckad om han får lägre än B på ett prov. Missnöjet med kroppen eskalerar i en ätstörning som han själv inte är medveten om. På samma gymnasium går 17-åriga Lukas humanistisk linje. Han är trött. Ångestfylld, deprimerad och trasig. Hemma blir han fysiskt och psykiskt misshandlad av sin far. När Freds och Lukas vägar korsas uppstår någonting. Början till en förälskelse, en passion utan dess like. Hand i hand tar de sig igenom årskurs tre, omedvetna om döden som kommer att skilja dem åt.